Den stundande smutskastningen

Efter två veckors intensiv medianärvaro för Jonas Sjöstedt kan vi konstatera följande: Den nya partiledarens sätt att kommunicera politik kommer i kombination med partiets organisatoriska ambitioner att utvecklas till ett potentiellt hot för borgerligheten. Hur sådana hot bemöts behöver vi inte leta länge för att hitta exempel på.

Med Juholtdrevet inne på sin fjärde månad kan vi närstudera ett borgerligt lustmord på ledaren för oppositionens största parti. För den som vill blicka bakåt finns exempel från det senaste decenniet i Mona Sahlin, Göran Persson och, förstås, Lars Ohly.

Självklart hjälper det den borgerliga ekokammaren på traven när personen i fråga har begått misstag, sagt något klantigt eller gjort något direkt brottsligt. Men poängen är att vänster- och högerpolitiker mäts med olika måttstockar och att det rådande mediaklimatet har gjort kombinationen progressiv och framgångsrik nästintill omöjlig. ”Men Juholt är ju så klantig, han förtjänar det!” Mm, men Bildt är en korrupt oljemagnat, var är hans drev? Och är det någon som letar, jag menar verkligen letar i Reinfeldts garderob? Nej, intresse saknas.

När väl en partiledare förvandlats till ett mobboffer i medias ögon söks med ljus och lykta varje dag för att bekräfta den bilden. Om ledaren väljer att sitta kvar och rida ut stormen så gör han eller hon det som vingklippt, aldrig riktigt förmögen att återta eller vinna ny mark. På det är Lars Ohly ett bra exempel, som satt merparten av sin tid som partiledare med k-ordsdrevet i baggaget. Märkt, och därmed oskadliggjord.

Borgerlighetens strategi för att bemöta Vänsterpartiet såg vi exempel på i onsdagens partiledardebatt. Reinfeldt tog första repliken mot Sjöstedt och konstaterade att Jonas gått med i partiet när det fortfarande fanns ett K med i namnet. Inte nog med det, Sjöstedt sades se upp till CH Hermansson, ett nästan otäckt exempel på skum radikalism.

Björklund fyllde på med sedelpress i källaren-rutinen, och gav förslaget att partiet i nästa valkampanj endast skulle ha en affisch och ett budskap: Allt åt alla.

Dessa två herrar sammanfattar strategin ganska bra, och vi kan se mer av den varan i takt med att opinionsmätningarna svarar mot Sjöstedts lugna saklighet och vardagsnära utstrålning. Men håller det sig där så kan Sjöstedt hantera det, det visade han i onsdags.

Värre är när drevet hittar och exploaterar sprickor i partibygget, fraktionsstrider och personkonflikter. Också här har sossarna visat Vänsterpartisterna hur man inte ska göra. När DN ringer och vill ha en kommentar, tänk igenom vad ett smekt ego är värt i relation till ett parti i fritt fall. Och när Newsmill tycker att just du borde skriva om ett personligt nederlag i ett internt och för dig centralt ärende, fråga dig ifall du vill bli den nyttiga idiot som borgerligheten suktar efter att dra fram i ljuset.

Givetvis ligger också ett stort ansvar på den nyvalda partistyrelsen och kommunikationsenheten. Redan nu bör det arbetas på en motstrategi för den dag då vargarna får blodvittring. För, den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Det gäller både personer och organisationer, och därför är beredskapen så viktig.

Räkna med att det händer, hoppas att ni slipper.

 

 

martin


Kommentera artikeln…

Nazister mot rasister? “Svenskfientlighet” som retorisk strategi

”Nazisterna marscherar igen men eftersom inte ens de själva vågar stå för sin politik”

Läs hela artikeln… (2 kommentarer)

Det finns gemensamma beröringspunkter i konflikterna

De senaste dagarnas händelser i England har berört på annat sätt än de tidigare upproren i Nordafrika, Grekland eller Syrien. Det handlar inte om den geografiska närheten, och heller inte om det politiska, eller bristen på politiska inslag. Det som berör är hur det pratas om kravallernas England. Vi ser förklaringsgrunder som bygger på att individer […]

Läs hela artikeln… (7 kommentarer)

I Londons skugga och stundens hetta

Röken börjar lägga sig från de pyrande ruinerna som är det enda som återstår av teknik- och klädesbutiker i Reeves Corner, Croydon. I röken ser vi siluetter av människor som fumlar och försöker navigera sig genom upploppens rumsliga logik. Ett ansiktslöst motstånd som söker sin politik, sin minsta gemensamma nämnare. Men också en radikal politisk […]

Läs hela artikeln…

Vad är ideologi?

Vad är ideologi? Nej, på riktigt. Jag vill att vi funderar över detta en stund. Det görs inte så ofta nu för tiden. Inte i Syndikalisternas nya ansikte, till exempel. Boken, ett illa skrivet och ännu sämre underbyggt beställningsjobb vars konkreta innehåll bemöts bra i Arbetaren utmålar SAC som en extremistisk rörelse med ett kreativt […]

Läs hela artikeln… (5 kommentarer)

När åsikter blir till politik

Med det fruktansvärda terrordådet mot socialdemokratiska Arbeiderpartiet och dess ungdomsförening AUF i Norge kom också en lika obehaglig insikt för många. Det är på allvar nu. Det handlar inte längre bara om fria åsikter eller om att ”våga ta debatten”. Den rasistiska retoriken och hatet mot arbetarrörelsen får konsekvenser som kostar människor livet. I egenskap […]

Läs hela artikeln… (4 kommentarer)

En berättelse om Norge

Gellert Tamas bok om Lasermannen är en av landets mest lästa reportageböcker. Styrkan i Tamas bok är att han inte isolerar John Ausonius från omvärlden, därav titeln Lasermannen – en berättelse om Sverige. Då Lasermannen II härjade i Malmö intervjuades Tamas i Dagens Nyheter och påpekade likheterna mellan dagens och 90-talets politiska klimat. John Ausonius […]

Läs hela artikeln…

”Efter Göteborg 2001 gjorde vi tvärtom”

Jag minns att jag var väldigt peppad när bussen skulle gå ner till Göteborg den junimorgonen. Ringde en kompis för att få honom på fötter, varpå han yrvaket frågade “Finns det bankomater i Göteborg eller måste jag ta ut pengar innan?” Det var med andra ord ett gäng riktiga 08:or som satte sig i dubbeldäckaren […]

Läs hela artikeln…