Antirasism som rörelseform

Fler och fler antirasistiska utomparlamentariska organisationer dyker upp i Sverige. Östergötland , Värmland och Karlshamn mot rasism har under de senaste två – tre åren börjat bekämpa rasism och främlingsfientlighet med folkfester, valkampanjer (eller snarare anti-valkampanjer), demonstrationer och blockader.

Lyckligtvis har de flesta en klassanalys med sig och inte sällan är det nätverk med vänsterorganisationer det handlar om. Det finns både potential och brister i dessa nya organisationer. Potentialen handlar om att dra in människor i aktivism, att vänja folk att arbeta kollektivt för ett gemensamt mål, att börja tänka i termer av strategi och långsiktigt planera verksamheter (tyvärr handlar antifascismen till största del av brandkårspolitik som motdemonstrationer eller att reagera när rasister/fascister varit framme).

Bristerna är att det väldigt ofta blir för defensivt och humanistiskt. Tanken på att rasismen är en ideologi bland andra som bara behöver informeras bort eller ersättas av en god ideologi är inte framkomlig. Den hjälper inte människor i deras vardag och kan alltså inte komma till bukt med problemen, hur rätt det än är.

Diskussionen om antirasismen roll i klasskampen är dock inte särskilt ny. En av de intressantaste texterna är Gilles Dauvés Revolutionär antifascism en självmotsägelse. Grundtesen i texten är att antifascism inte kan vara revolutionär eftersom den förr eller senare litar på den borgerliga staten/demokratin för att skydda sig mot fascismen och att det är förödande för varje radikal rörelse. Visst stämmer det i sak, men jag tror ändå de flesta av oss uppskattar gradskillnaderna i helvetet.

Att slippa angiverisystem, tortyr, försvinnanden och frånvaron av arbetsrätt är rätt skönt trots allt. Poängen är lite att det är svårt att se vad som egentligen är revolutionärt i dagens system. Ska vi förkasta all verksamhet som inte är revolutionär? Knappast, och det menar inte heller Dauvé. Antifascistisk aktivitet är ofta ett första steg i att aktivera sig, i att göra uppror.

”Det enda sättet att besegra rasismen är att handskas med den på ett allmänt och »politiskt» plan, genom att visa på hur varje splittring inom arbetarklassen (och rasism i ännu högre grad än främlingsfientlighet) alltid slutar i en försämring, nedvärdering och ökad underordning för alla arbetare. Rasism kan inte behandlas som en separat fråga och aldrig bemötas som en »ond ideologi» som ska krossas av en mer varmhjärtad.”

Den antirasistiska kampen idag är fortfarande viktig. Men för att inte falla in i en humanistisk liberal snällism måste ett klassperspektiv läggas in. När politiker blundar för integrationsproblematiken spelar de högern rätt i händerna, ännu mer när de hyllar multikultur och tackar invandrarna för den spännande etniska maten och frigjort lyssnar på afrikanska trummor.

Vad som behövs är en arbetarrörelse som tar problemen på allvar, som aktivt svarar på nedskärningarna med att organisera protester i utsatta områden. Vad som behövs är egentligen inte antirasism utan en aktiv arbetarrörelse. Det är den enda lösningen, antirasism kan på sin höjd agera symptomdämpande, en Alvedon. Ta den och ring oss imorgon.

  • Facebook
  • Twitter
  • del.icio.us
  • Print

herman

12 kommentarer till Antirasism som rörelseform

  1. Tove

    Vad är skillnaden mellan rasism och främlingsfientlighet? (Och det är alltså inte en retorisk fråga.)

  2. herman

    Jag ser främlingsfientlighet som en del av rasismen, men den kan ju även finnas utan att vara direkt rasism.

    Rasism är ideologi som genomsyrar vårt samhällssystem och uppkom i samband med kolonialismen.

    Jag har använt antirasism och antifascism lite synonymt i texten och det är såklart problematiskt, men idag är antirasistiska rörelser oftast också antifascistiska (som tur är). Så utifrån dagens ”mot rasism” rörelser spelar de begreppen inte så stor roll.

  3. Carolina

    men som det ser ut nu så är folkrörelsearbetet dött och begravet för länge sedan, sossarna och andra förbund har länge försökt återuppliva det genom att vägra ändra sina kampmetoder från att vara anpassat efter en folkrörelse/arbetarrörelse. Mindre grupper som har insett att folkrörelserna är döda och har organiserat sig efter det fastnar ofta i någon form av brandkårspolitik. postpolitik blir ett allt mer passande begrepp på allt och det verkar snarare som att vi antingen får ta alvedonen, försöka motarbeta det som är livsnödvändigt för oss att motarbeta eller försöka komma på ett helt nytt sätt att organisera oss? Jag tror att i politiken vi har idag fyller brandkårspolitiken en viktig roll, den är för vår överlevnads skull och det är ingen annan som kommer att utföra den åt oss.

  4. suitsmeveryfine

    Herman: Det är alltid kul att se referenser till texter skrivna av revolutionärer, men låt mig tipsa om en något nyare text från Dauvé och hans kamrater: »Generallinjen» (2007). Den är i formen av en intervju där några tyska redskins har ställt ett antal frågor, bland annat om antifascism, och som där besvaras. Se särskilt fråga nr 5, så bläddra ner dit: http://riff-raff.se/wiki/troploin/generallinjen

    /En av översättarna

    »Ingen kan på allvar jämställa demokrati med diktatur, eller demokrati och fasism.

    Poängen som görs av kommunister, från 1918 och framåt, är /inte/ att läggandet av en röstsedel i valurnan (en handling som verkligen är självberövande) skulle vara detsamma som att bli skickad till Dachau. Poängen som görs av både Bordiga /och Pannekoek/ är att det mest öppna valsystem, med mängder av debatter, möten, gatudemonstrationer och så vidare aldrig har förhindrat och aldrig kommer att förhindra skapandet av koncentrationsläger. Varje demokratiskt land har haft och kan ha sina Dachau i en eller annan form. Att stödja demokratin för att förhindra diktaturen är helt enkelt /inget som fungerar/. Det har det aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Häri ligger det viktiga. För att bevisa detta grundläggande finns det inget behov av att relativisera, minimera eller förneka fascismens /verkliga/ fasa. I vissa (inte alla, naturligtvis) kriser begår demokratin frivilligt »självmord» eftersom den föredrar lag och ordning, även hård och mördande, framför oordning. Vilken bra historiebok som helst ger bevis för denna process som ägde rum både 1922 och 1933.

    [– — –]

    I värsta fall, som i Frankrike 2002 när Le Pen vann fler röster än den socialistiska kandidaten i presidentvalet, är samtida antifascism inget mer än slagordsropande och falskt medvetande.

    I bästa fall mystifieras det oumbärliga motståndet (med våldsamma metoder om så krävs) mot grupper som specialiserar sig på antiproletär aktivitet, särskilt mot de mest sårbara proletärerna, utlänningarna och migrantarbetarna i synnerhet, och som förespråkar och /praktiserar/ förtryckande attityder och värden. Reaktionära principer och dåd ska motsättas lika mycket som reformistiska sådana. De chauvinister, skinnskallar, de som tror på den vita rasens överhöghet och självuttalade nynazister som finns i Tyskland, i Italien, i Skandinavien, i Ryssland och i USA, de som drömmer om sig själva som fröna till ett framtida NSDAP, ska bekämpas. Men att bekämpa dem innebär att behandla dem som de är. Det finns ingen anledning att imitera dem i ideologi eller att respektera deras självbild. Låt oss placera dem i deras verkliga tid, vår tid, och inte i något föreställt 1932. Att konfrontera en grupp som kallats eller kallar sig själv nynazistisk år 2007 är inte att strida mot SA tillhörande en återfödd hitlerism utan en verksamhet som är jämförbar med kampen mot Pinkertons detektivbyrå i USA för hundra år sedan, borgerliga reaktionära sportklubbar i Buenos Aires 1919, Gröna bandet i Shanghai på 1920-talet, Latinamerikanska /pistoleros/, strejkbrytande hyrda slagskämpar, eller någon av de många (ibland paramilitära) grupperna som vaknar till liv när den härskande klassen är hotad, och agerar parallellt med den officiella polisen. Här finns frågor vi måste besvara. Dagens antifascism bekämpar det förflutna. »

  5. Guerrero

    Herman: Din krtik förstår jag verkligen och håller med, men det är inte första gången den förts fram och jag undrar faktiskt lite om kritikerna av den antifascistisk/antirasistiska rörelsen….

    Förs ju aldrig fram några sådana exempel utan mest tomt tugg.

    med kamratliga och varma hälsningar

  6. Guerrero

    glömde citatet:
    Vad som behövs är en arbetarrörelse som tar problemen på allvar, som aktivt svarar på nedskärningarna med att organisera protester i utsatta områden. Vad som behövs är egentligen inte antirasism utan en aktiv arbetarrörelse. Det är den enda lösningen, antirasism kan på sin höjd agera symptomdämpande, en Alvedon. Ta den och ring oss imorgon.

  7. herman

    Bra kommentar Guerrero. Det ska kanske tilläggas att jag är aktiv i en antirasistisk förening och att jag tror vi spelar en viktig roll, men antirasismen måste ses strategiskt utifrån klasskampen.

    Men till exemplen. Jag tycker att vänsterpartiets nya linje (härmat av Holländska SP) är ett steg åt rätt riktning. Idag finns det kanske inga organisationer inom arbetarrörelsen (sossarna och LO undantaget) som har resurser till något storskaligt i den vägen. Därför får man idag snarare se bra tendenser än riktiga framsteg.

  8. Guerrero

    Vad är det för linje?

  9. herman

    Typ ut i bosatdsområden och knacka dörr och fråga om behov. Skapa center för hälsovård i fattiga områden. Helt enkelt att gå tillbaka till rötterna för arbetrrörelsen och utgå från behoven för dem som har det sämst. Läs gärna andra delen av Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen. Det är därifrån de hämtat idéerna.

    Jag antar att Martin kan svara bättre på hur det ser ut i praktiken.

  10. Petter

    Guerrero; i dagsläget går nog vägen till den materiella basen för en effektiv antirasism oundvikligen igenom etablerandet av en alleuropeisk fackförening. Om man, på materiell grund, vill omöjliggöra rasistisk mobilisering så måste man organisera de faktiska intressekonflikter som finns, då kommer de kulturella och chimära att vara för svaga. Så, vad innebär det konkret? Utjämnandet av ekonomiska skillnader, stärkandet av grundläggande sociala skyddsnät, etablerandet av transeuropeiska lönekarteller, stärkandet av arbetsrätten (förmodligen i kollektivavtalsform), stärkande av människors inflytande i sina närområden (fler lokala demokratiska instanser) osv. Klassisk vänsterpolitik, men alldeles för få driver dessa oavsett vilken organisationsform de valt och oavsett om de betraktar sig som främst antirasister.

  11. Guerrero

    sjukt intressant och helt rätt!

  12. Samira

    sutismeveryfine: Jag tror inte att Herman i första hand menar de 20 skinnskallar som ropar adolf hitler på nationaldagen, utan en rasism/etnotism som genomsyrar samhället i alla våra institutioner och som får sin extrema form i nazism. Och bekämpandet kom Sverige en bra bit på vägen med genom just de åtgärder som Petter beskrev precis – genom att inte utdefinera invandrarproblem och invandrarlösningar utan genom utjämnadet av ekonomiska skillnader och allt det sociala motverkandet som hör därtill (motverkandet av en segregerande stadsplanering etc.) Att föra en politik som inte separerar arbetarinvandraren från arbetarsvensken och lämnar dem att strida mot varann.

    Det är trots allt samma rasism, oavsett om man vill kalla det för en egen ideologi eller underideologi till samma kapitalism/x som figurerar under andra former. Formen idag är dock ännu mer svårattackerbar då humanister är rätt nöjda med att en afrikan är en afrikan och exotifierar det och vi idag måste ta hänsyn till alla individer tjejer (som för den delen sker i sjukt liten omfattning i relation till dess uppmärksamhet) påstås drabbas av att kastas ut från balkongen.

    Eller vilka frågor menar du att vi behöver ställa?

Kommentera

Connect with Facebook