Att polera mässingen på Titanic

Så blev det då ett samarbete. Förhandlingar mellan de tre partierna har gett resultat och igår fick så pressen möta den samlade oppositionen. Alla tre partierna respekterar numera budgetreglerna och fem gemensamma arbetsgrupper ska tillsättas.

Känns det konstigt ända ner i maggropen? Mm, inte undra på det. Följande har hänt:

I förhandlingar mellan partierna kände V att gränsen var nådd för obstruerandet i frågan om budgetreglerna. Socialdemokratins budget visade vänstern att man kunde fastslå sitt eget budgettak och inte alls behövde acceptera liggande förslag, en seger i det lilla. Det, i kombination med att Mona gillat vänsterns tanke på att börja med investeringsbudget (som övergavs i början av 80-talet) blev, vad det går att se utifrån, de eftergifter från normpolitiken som delgavs Ohly. Dit men inte längre. Vänstern förmådde inte att fortsätta vara riksdagens bad boy och nånga antagonister kommer säkerligen att peka på vänsterns underliggande vilja att i slutändan få sitta vid köttgrytorna och frossa loss, men det är inte den huvudsakliga bevekelsegrunden. Istället är det just rädslan att vara partiet som hjälper alliansen till makten för fyra år till som piskar fram ett avtal lagom till jul.

Den sortens rädsla har vi sett förut. Mest talande är väl PRC (Partido Rifondazione Comunista) som 2006 helhjärtat gick in i Romano Prodis regeringsalternativ med den överordnade motivationen att slippa Berlusconi. Förståeligt. Men två år senare, efter att ha ställt upp på en nyliberal politik och pantat på sin trovärdighet som vänsteralternativ, utraderades vänstern ur parlamentet och Berlusconi kom tillbaka, starkare och värre än förra gången. Politik på medellång sikt är ett perspektiv som alltför ofta saknas.

För i ärlighetens namn, vad är det man skrivit under på? Normpolitiken överordnade status slås numera fast av alla tre (även om Ohly klargör att man inte tycker annorlunda än tidigare men kompromissat) och därmed blir det tämligen svårt att ”byta politik”. Normpolitiken är en regim som systematiskt minskar den offentliga andelen av ekonomin till förmån för den privata och som dessutom håller sysselsättningsnivån som bäst runt den så kallade jämviktsarbetslösheten. Bra? Nej. Vänster? Oh nej.

För låt oss vara klara på den här punkten. Självklart hade det varit skillnad om dåvarande regeringsunderlaget vunnit också 2006 och vi sluppit alliansen. Vi hade sluppit attackerna på a-kassan och sjukförsäkringarna, minskning av bidrag till kommunerna med fortsatte nedskärningar som följd, nedläggningen av arbetslivsinstitutet and the list goes on. Men. Politikens riktning låg redan åt höger, valet 2006 stod mellan olika hastighetsalternativ. Hur snabbt ska vi privatisera? Hur snabbt ska vi banta offentlig sektor? Hur snabbt ska vi försämra arbetarnas maktpositioner gentemot näringslivet?

Att byta politik kräver något mycket mer än att byta regering. Det vet Vänsterpartiet och det är därför man inkluderat båda slagorden i sin retorik. Men vi som satt på åskådarbänk trodde nog att förhandlingarna skulle stranda. Mp och S har svurit i blod på att upprätthålla normpolitiken men vi visste ju att Vänstern tagit kongressbeslut på att inte förhandla bort kärnan i partiets politik, så ett samarbete under rådande opinionsklimat var väl ändå inte möjligt? Till bostadsområdena! Till arbetsplatserna! och så fick man se var man hamnade efter valet 2010. Partiet måste synas och få stöd för en annan politik och sedan förhandla utifrån det. Det var ju vad vi trodde. Vi trodde fel.

Tajming. Varför offra kritiken mot budgetreglerna i en tid då marken rämnar runt dess anhängare? För att vänstern väljer att ta ansvar för oppositionen utan att få något riktigt för det. Jo, just det, partiet får ”vara med och påverka”. Det är inte ovanligt för parlamentariker i diverse församlingar att utveckla en närsynthet inför det politiska arbetet. Erfarenhet från att bli utestängd från förhandlingar och utredningar i kommunen, landstinget eller för den delen riksdagen sätter djupa spår i politikerpsyket. Att få vara med och göra sin röst hörd blir automatiskt bättre än motsatsen. Vad man lätt glömmer då är att den som är med också hålls ansvarig.

Mot det perspektivet står det man kunde finna på vänsterpartiets kongress i juni. Att ramarna för det politiska sätts någon annanstans. I styrkepositionerna arbete-kapital, i människors hearts and minds och i institutionella förhållanden. Man får helt enkelt akta sig för vad Tyler Durden liknade vid att polish brass on the Titanic, att förfina och påverka något som i grunden går i helt fel riktning.

Mer än någonsin behöver vi en kraft som återupprättar det politiska och tar konflikten med business as usual. En kraft som har råd att ignorera medialogiken eftersom att den existerar i människors vardag. Vi vet att det tar lång tid, och att valet 2010 förmodligen inte skulle bli tillfället då normpolitiken kastades över ända. Vi har studerat holländska SP och deras 25 år långa gräsrotsarbete för att mobilisera arbetsklassen och återkoppla till sekelskiftets rörelse, studerat och imponerats. Imponerade blir vi också av Tyska Die Linke som genom sin politiska rogue image har dragit politiken åt vänster under senare år, genom att inte göra det som Vänsterpartiet nu har skrivit under på att göra. Det block som går till vals på att behålla normpolitiken får heller inte fått mandat för att riva upp densamma. Så enkelt är det.

De internationella jämförelserna kan fortsätta. I Norge ändrades förutsättningarna för politikens inriktning, sen gick Vänsterpartiets systerparti in i regeringssamarbetet. Något sådant föreligger inte här. Vi får anledning att återkomma till vad frånvaron av ett reellt vänstermandat bortom retoriken kommer innebära för Sveriges progressiva krafter, och i det här fallet, för Vänsterpartiets framtida förmåga att mobilisera engagemang för sitt projekt.

  • Facebook
  • Twitter
  • del.icio.us
  • Print

martin

8 kommentarer till Att polera mässingen på Titanic

  1. Carolina

    Bra! Man blir ju knäpp när man försöker följa vänsterpartiet, de har gjort precis det du skriver: ”kompromissat” bort allting som kongressen slog fast som viktigast. Och så det jävla tjatet om att ”väljarna kommer att kräva besked” om hur en regering ska se ut, det är väl bara journalisterna som kräver en så idiotisk sak innan valet. Bara för att de borgerliga partiledarna gillade att bada tillsammans så ska vi plötsligt ha två block istället för olika partier. Suck.

  2. Robban

    Bra skrivet!

    Är själv vänsterpartist och är kritisk till samarbetet. Vad vänsterpartiet gör är att man frivilligt sätter på sig en tvångströja som drastiskt försvårar partiets handlingsutrymme men också den politik som man är satt att driva. Hur kan man på första maj gnälla över kvinnolönerna i vården för att i nästa ställa sig bakom ett nyliberalt regelverk som förbjuder en höjning av samma löner? Vilka väljare tänker rösta på vänstern som i stort sett kompromissat bort sina kärnfrågor bara för att få sina ministerposter?

    Det är nästa som man funderar på att säga upp sitt medlemsskap när allt man jobbat för bara försvinner över en natt. Fy fan!

  3. Terje

    Amen! Om vi inte arbetar för en annan politik och går till val på det kommer vi heller inte att få en annan politik – och i så fall är det lika gott att låta Reinfeldt-ligan sitta kvar och bära skammen för de brott som begås. En opposition som går till val på regeringens politik är en gåva till förmenta alternativ som SD. Genom att spela på borgerlighetens villkor gör sig vänstern impotent och överflödig, oavsett om det blir regeringsskifte eller ej. Trettiotalet randas vid horisonten…

  4. kanal 0

    Det ironiska är ju att kritiken mot budgettaket är så stor just nu – t o m Assar Lindbeck och Lars Calmfors ifrågasätter det, om än av helt andra skäl. (Lindbeck var för övrigt med och utformade nuvarande budgetregler…) ”De ansvarslösa” är alltså fler än på länge.

    Å andra sidan kanske just det läget gör att Vänsterpartiet är berett att acceptera (eller vad man nu ska kalla det) budgettaket tills vidare. Det är inte helt orimligt att situationen kommer utvecklas så att det tvingas fram en uppluckring av reglerna redan innan 2010. Borgarna är väl och fingrar på taket redan nu.

    Hur som – centralt är att arbetarrörelsen utanför samarbetet sätter press nu för att det ska bli nåt vettigt av det här.

  5. Jonas

    Jo, den enda förhoppningen är väl att händelseutvecklingen i krisen leder till att budgettak och överskottsmål försvinner ändå. Men v har i så fall inte varit de som bidragit..

    Vidrigt märkligt att gå med på alla nyliberala policys i en tid som denna, när de ifrågasätts från alla håll.

  6. Tor

    Vänsterpartiet skjuter sig själva i foten. De kommer att åka ur riksdagen ifall de sitter med och administrerar en liberal politik. Det enda som kan rädda dem är att Alliansen vinner valet.

  7. Daniel

    Mycket bra skrivet Martin. Förra söndagen var väl kanske en av de mest deprimerande dagar i ens politiska liv efter att ha arbetat som en galning för att vi äntligen skulle ha chansen att formulera ett vänsterprojekt och bygga såväl parti som rörelse.

    Nu är det viktigare än någonsin att göra just detta – ännu är inte sista ordet sagt i denna såpa och vem vet – verkligheten kanske visar oss dit vi vill vara fortare än vad vi tror. Målet har ju aldrig varit 2010. Låt arbetet med att stärka rörelsen, partiet och det alternativa projektet fortsätta. Bygg kraften där, för debatten och attackera det som går fel så tror jag vi kan hamna rätt igen.

    Efter en veckas besvikelse och förlamning börjar det släppa och jag ska själv ta helgerna att funmder apå var det är mest strategiskt att lägga sin tid för att lyfta en samlad bred vänster som drar politiken och partiet vänsterut. dagens konflikt är i detta avseende viktigt och behöver växa.

  8. Magnus

    Jag läste nyligen antologin Vinst, utgiven av Ersta diakoni och Verbum Förlag, som bland annat diskuterar just privatisering utifrån olika synvinklar. Kan verkligen rekommendera den.

    Oavsett om ett företag går med vinst eller inte är det väl ändå resultaten som räknas? Och kanske kan ett vinstintresse på sikt göra ett företag bättre och därmed resultaten bättre? I alla fall så länge det finns en tydlig skillnad mellan vinstintrsse och girighet.

Kommentera

Connect with Facebook