Att storma himlen kräver en karta

Under de föredrag jag höll förra året så brukade jag alltid försöka avsluta med orden ”så det vi behöver idag är inte en ny Marx, vi behöver en ny Lenin.” Det var givetvis delvis en provokation, och det brukade mycket riktigt väcka de insomnade anarkisterna bak i rummet. Men jag menade vad jag sa och för var dag som går så menar jag det mer.

När jag säger att vi behöver en ny Lenin så menar jag två saker. För det första så behöver vi en tro på att kapitalismen faktiskt går att ersätta med ett annat system och för det andra så behöver vi en strategi för att ta oss dit. Dessa två saker har varit sorgligt frånvarande från den mest liberala socialdemokratin till den minsta ultravänstersekten och i denna mening är de bara varandras spegelbilder, ingen av dem tror att de faktiskt kommer att vinna och de har bara olika sätt att hantera sitt nederlag.

Är det dock inte en slående spegelbild av de mest teleologiska kommunisterna och de mest ödletroende konspirtationsteoretikerna att den politiska mittfåran idag oproblematiskt påstår att historien är över? För att göra speglingen fulländad så erbjuder man till och med ett specifikt år då historien tog slut – 1989.

Med strategi så menar jag ett långsiktigt syfte som gör det möjligt att värdera taktiska val, de kortsiktiga kraven och formerna för att föra fram dem. Strejker, demonstrationer, valkampanjer etc. faller inom ramen för taktikens form, det sätt på vilket man väljer gestalta sitt innehåll. De specifika kraven – sex timmars arbetsdag, upphäv varuformen, bort med FRA – är taktikens innehåll. Men det finns ingenting i sig radikalt eller progressivt med enskilda krav, måttet på deras framgång är deras relation till strategin, till hur väl de flyttar fram positionerna för att långsiktigt skapa en ny värld.

Vissa vänsterdebattörer menar provokativt att det är i denna anda man ska försvara den socialdemokratiska välfärdsstaten, inte för att den har utsikt att lyckas utan just för att dess

Men det finns ingenting i sig radikalt eller progressivt med enskilda krav, måttet på deras framgång är deras relation till strategin, till hur väl de flyttar fram positionerna för att långsiktigt skapa en ny värld.

oundvikliga misslyckande skulle erbjuda ett pedagogiskt exempel för ett sekel som då sett såväl stalinism och fascism som tredje vägens kapitalism (socialdemokratin) misslyckas. Jag är inte benägen att hålla med, jag tycker att försvaret av välfärdsstaten har sin bakgrund i två olika saker.

Å ena sidan de skoningslösa konsekvenser den nuvarande avregleringen har för de mest utsatta, en utveckling som banar väg för en högerpopulism som kommer omöjliggöra en solidarisk och progressiv politik för många år framöver. Å andra sidan en historisk analys som säger mig att man aldrig kan förutsäga exakt hur saker kommer att utveckla sig när kapitalismen når en av sina återkommande kriser, men att utfallet och situationen för arbetarklassen tycks bli bättre ju starkare arbetarklassens institutionella närvaro är vid tiden för krisens uppkomst.

Den politiska organisering som sammanfattas i att ”vara redo” handlar i dessa tider till stor del att slå vakt om de positioner man har att utgå från när den nuvarande högervågens katastrofala konsekvenser och påföljande desperation slår över i aktiv och framåtsyftande politisk organisering. Nyckelordet här dock är att organisera försvaret på det sätt att det inte inriktar sig på välfärdsstaten i sig utan på dess förmåga att flytta fram positionerna för offensiva krav. Låt oss titta tillbaka.

Efter den nyliberala offensiven runt 1980-talet så kastade många av Europas vänsterpartier in handduken, kapitalismen hade segrat och nu återstod det att försöka rädda spillrorna av välfärdsstaten från kapitalismens värsta yttringar. I början av 2000-talet så gjorde den utomparlamentariska vänstern samma sak när den antingen kramades ihjäl i statliga utredningar och ”konfrontativa dialoger” eller sköts till döds och kördes över.

Det som då hände ledde till att vänstern helt lade ned frågan om strategi, eftersom ingen egentligen trodde att vi var på väg att vinna så valde alla olika sätt att dra sig tillbaka till taktiska överväganden. Socialdemokratin blev helt enkelt liberaler och fick på så sätt sitta kvar ett tag, men även inom den vänster som kallar sig socialistisk så sänkte man blicken.

Vänsterpartiet sysslade med radikala krav utan någon förhoppning om att faktiskt genomdriva dem, delar av ultravänstern gjorde ungefär samma sak och plockade upp ”krossa varuformen” eller ”fly lönerelationen på egen hand” och trodde sig därmed sitta säkert mot tidens förflackning med en politik som tycktes radikal till innehållet. Den svartare vänstern satsade på de radikala formerna, mer gatumilitans blev svaret oavsett frågan, oavsett vad som egentligen uppnåddes.

Vad som skenbart var varandras motsatser, den reformistiska partivänstern och den revolutionära ultravänstern, enades på detta sätt i en exodus från den politiska strategin, och i själva möjligheten till en sådan strategi.

I dessa läger sitter man dock säkert, som någon sa är sekteristen bara en rädd opportunist. För om man ger sig in i konkreta frågor, i samarbeten, i något utöver den egna gruppen – så riskerar man att smutsa ned sig, man kan hamna fel, man tvingas umgås med folk man inte nödvändigtvis håller med. Så länge man sitter på ett forum eller i sin källare så löper man ingen risk, en abstrakt kritik blir bara fel när den ska tillämpas konkret. Med det inte sagt att pragmatismen alltid är bra.

Den progressiva taktiken skiljer sig från opportunismen i det att den alltid förhåller sig till ett strategiskt mål. Det är därför det spelar roll om man talar om klassamhälle eller socialgrupper, om man försvarar välfärdsstaten som en språngbräda eller som en utopi i sig osv.

Det en defensiv vänster behöver mer än något annat är idag det konkreta. En konkret analys av den konkreta situationen. Det är vad jag menar med Lenin.

  • Facebook
  • Twitter
  • del.icio.us
  • Print

petter

4 kommentarer till Att storma himlen kräver en karta

  1. Daniel Sestrajcic

    Strålande! Utmärkt!

    Petter du formulerar på ett träffsäkert det problem som hela vänstern oavsett var den är organiserad lider av. Även om det är mycket långt kvar dit så är till exempel Dagens Konflikt ett tydligt exempel på att ta sig förbi från den sekteristiska begränsningen som präglat vänstern.

    Kan vi också få diskussioner som syftar till att skapa socialistiska projekt (det behöver inte se ut på ett sätt) och en diskussion kring såväl taktiken som strategin för att nå framåt (kan också se ut på olika sätt) över hela vänstern där vi understödjer varandra (givetvis inte i varje läge) kommer vi komma ytterligare en bit på vägen.

    Jag har själv alltid deffinerat mig som och varit utomparlamentarisk vänster samtidigt som jag arbetar i Vänsterpartiet. Det går långsamt i Vänsterpartiet men det går framåt, och i flera rörelser utanför exempelvis olika partier vet jag att det också går framåt (om än långsamt där också). Vi måste lära oss att knyta band åt båda hållen, gå in i olika projekt och göra nytta där det är möjligt. Och det är det ju ofta på många olika håll.

    Kämpa på alla ni som arbetar för den socialistiska omvandlingen, se förbi skygglaparna och vi ska nå framåt (för längre bak än detta vi befinner oss i nu kan väl ej vara möjligt?).

    kamratligen
    Daniel

  2. Jonas

    Kan bara instämma att diskussionen om strategi och taktik, förankrad i konkreta analyser av konkreta situationer, är otroligt angelägen. Enligt min mening den teoretiskt viktigaste frågan för vänstern idag. Skulle gärna vilja få förevisat hur den frihetliga vänstern teoretiskt förhåller sig till strategi och taktik.

    Läste f ö Folkmakts ”Vad är det för fel på Leninismen?” idag. Hade några poänger, annars är kanske trotskistiska Arbetarmakt den organisation i sverige idag som har klarast utarbetad strategi och taktik. Eller har jag fel?

  3. Krastavac (lagerarbetare och fd.barnskötare)

    Verkligen läsvärt inlägg. Arbetarrörelsen måste lära sig att tro på sig själv och den där nya världen vi talade så jävla mycket om för 100 år sedan.

  4. Jan Wiklund

    Inte alls dumt. Jag kan bara tillägga ytterligare en typisk handlingsform: NGOn, som är en spegelbild av gatuanarkismen på så sätt att de båda är lika elitistiska och tror att de, som individer, ska förändra samhället utan massmobilisering.

    Reformistiska delprojekt inordnade i ett längre perspektiv av total samhällsförändring är ju också nödvändiga såtillvida att man måste pröva krafterna, pröva att vinna, vinna förtroende och få folk att våga titta utanför sitt eget potthål. Ingen massrörelse har någonsin kommit igång utan att de styrande har sett svaga ut och handling har sett möjlig ut.

Kommentera

Connect with Facebook