Del 2: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka

I måndags publicerade vi första delen av denna artikel om samhället syn på kön och psykofarmaka av Feline Flodin. Artikeln väckte stora reaktioner och vi uppskattar de svar vi fått och hoppas på att kunna publicera fler artiklar på området i framtiden. Idag publicerar vi den andra och avslutande delen. Om du inte redan läst del 1 så kan du göra det här.

I ett land där de sociala orättvisorna ökar, där utbildningens kvalitet blir alltmer ojämlik och där färre dysfunktionella familjer får adekvat hjälp att lösa sina problem på social väg, passar man på att med indirekta medel förklara för unga kvinnor, som fyllda med ångest och nattsvart livssyn självmant eller med hjälp utifrån söker sig till öppenpsykiatriska mottagningar, att det de upplever är sjukdom. Det är inte vi – det är du. Det är inte en i grunden sund känslomässig reaktion på en alltmer sjuk värld, det är en sjuk tolkning av ett överindividualistiskt samhälle där framför allt unga kvinnor förväntas ta ett ökande ansvar för sin egen framtida välgång. Detta samtidigt som adekvat stöd från hem (där föräldrarna borde vara fria från yrkesmässig stress) och skola (där kuratorer och psykologer ses som ett kostnadsproblem) uteblir. Den ångestreaktion som genetiskt nedärvts till skydd mot orimliga och livshotande situationer är den yttersta inkompetensförklarande yttringen i ett marknadsstyrt samhälle.

Lösningen på unga kvinnors problem blir då istället för sociala insatser strikt medicinska och farmakologiska. I åldersgruppen 15-44 år är förskrivningen av både antidepressiva och ångestdämpande medel nästan dubbelt så hög för kvinnor som för män. Samtidigt finns det inte någon grupp vars trend att hamna på psykiatrisk slutenvårdsplats är så markant stigande som hos unga kvinnor i åldern 15 till 24 år. När de sedan skrivs ut, är kvinnor också den grupp som hämtar ut recept på flest olika läkemedel. Det är rimligt att anta att dessa är bland andra antidepressiva och ångestdämpande.

Vad som i förlängningen sker är att vården, styrd av en skev politisk vilja och starka kapitalintressen, grundlägger en missbruksproblematik, som långt ifrån alltid leder till symptomlindring, och alltför ofta får utgången att liv ödeläggs för lång tid framöver, och i vissa fall för all framtid. Blandmissbruk, i form av bensodiazepiner kombinerat med alkohol, är en vanlig påföljd, och dessutom starkt förknippad med dödlig utgång.

Bland kvinnor 15-24 år har självmordsförsöken fördubblats på tio år – ingen annan statistisk grupp visar denna brant ökande utveckling.

I en depressions- och ångestpatients vardag finns ingen statistik, där finns istället, om man är en ung, känslig och inte sällan över genomsnittsbegåvad ung kvinna, nästan obegränsade möjligheter till eskalerande substansmissbruk. Det tar sällan särskilt lång tid att lära sig manipulera läkare att skriva ut ytterligare narkotika, med vilken man alltmer distanserar sig från delaktighet i vad som betraktas som normalt samhällsliv. Hamnar man i vård- och farmakacirkusen redan under gymnasietiden är risken stor att studierna aldrig fullföljs, än mindre är chansen för genomförande av högskolestudier.

Den begåvning och kompetens som på detta sätt går förlorad är svår att mäta. Betänk att dessa år inte bara är de då man fullt utvecklar sin personlighet, utan också är de då de allra flesta grundlägger det kompetensmässiga och sociala nät de som vuxna kommer använda sig av i yrkeslivet. Om dessa år istället används till introvert social isolering, blir konsekvensen den utestängning den nuvarande regeringen så kreativt döpt till utanförskap. Att med en historik av psykisk ohälsa och missbruk, kombinerat med bristande akademisk eller yrkesinriktad kompetens, ta sig in på arbetsmarknaden är i ett ekonomiskt klimat där jämviktsarbetslöshet eftersträvas i stort sett omöjligt och leder oundvikligen till stor förnedring i ett arbetssökarsystem som premierar självhävdelse och nepotism.

Naturligtvis drabbar denna effekt även unga män, som i högre utsträckning blir offer för öppet missbruk och i vissa fall även föremål för kriminalvården. Men här är man på ett helt annat sätt medveten om de sociala grundorsakerna – för att inte tala om att det faktiskt går att försörja sig på kriminalitet – istället för att förklara uttrycken med en passiviserande och strikt individuell sjukdomsproblematik. Missbruk hos män ses som ett primärt problem, medan man hos kvinnor betraktar det som oundvikligt eftersom det är en sekundär effekt av påtvingad sjukdomsstatus.

Vi måste öka medvetenheten om hur allt detta förhåller sig till den könsmaktsstruktur som är så ivrigt förnekad av så många, och av nästan lika många biologiserad. Ångest, depression och övriga uttryck för psykisk ohälsa är inte ett kvinnligt patent. Självdestruktiva mekanismer finns i oss alla, oavsett kön, på samma sätt som utåtagerande destruktivitet finns representerat i var och en. Vi vet att flickor och pojkar bemöts olika redan från början. Vi kan konstatera att respektive grupps problem därefter tar sig väldigt olika uttryck, och att framförallt samhällsinsatserna för att lösa grundproblemen fördelar sig mycket skevt. Detta är inte rimligt.

Ni unga kvinnor – gör slut med den psykiatriska vården. Den är den mest farliga livspartner ni kan hitta. Och medan ni blir övertalade att ni är sjuka, skrattar läkemedelsfabrikörerna hela vägen till banken.

Läs mer:
Del 1: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka

Feline Flodin

5 kommentarer till Del 2: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka

  1. Bryt

    Jag har svårt att se detta att vägra psykvård och psykmedicinering som något positivt. Vem tjänar på en så kategorisk hållning? Inte den kliniskt deprimerade patienten.

    Här blandas en del ihop: preparat vars patent gått ut(exempelvis Fluoxetin=Prozac) kan tillverkas av alla, och är inte föremål för någon profithets att tala om.

    Däremot ska man sannerligen hålla ögonen på nya läkemedel som introduceras på marknaden- det är där vansinnet sker. Läkemedelsföretagen försöker få ut preparat som är bristfälligt testade och där de innehar patent. Det är sunt att vara skeptisk mot detta. Däremot skulle jag vilja mena att en patient som får förskrivet ett nytt preparat kanske hellre skulle ha ett inte längre patenterat, billigare och mer beprövat alternativ?

    Jag ser inte det konstruktiva i att vägra vård och medicin. Inte om man behöver dem. Om jag som ung kvinna mår dåligt- även om det skulle vara systemets fel- får det mig inte att bete mig sundare eller må bättre om jag får reda på att det är helt normalt att känna som jag gör. Nej, jag vill naturligtvis hitta ett sätt att fungera i världen, och möjligen till och med göra nytta; det ligger i både mitt eget, och samhällsförbättringens, intresse att jag mår bra och är frisk.

  2. Hedvig Zillén

    Intressant artikel. Men jag har svårt att se hur skribentens tänkande kan appliceras på någon som faktiskt lider av psykisk ohälsa. Någon som har en kemisk obalans i hjärnan och vill dö hundra gånger om trots att de kommer från utmärkta sociala förhållanden och har en stabil familj.

    Att man har anhöriga som bryr sig är ju överhuvudtaget ofta en grundförutsättning för att komma i kontakt med vården. Säg den som själv plockar upp telefonen när personen i fråga ligger och vrider sig i ångestkramper.

    Jag försöker inte försvara den överdrivna utskrivningen av bensodiazepiner, som vi ju vet är mycket beroendeframkallande, jag ber bara skribenten att försöka förstå att det inte bara är att ”göra slut med psykvården” om man är sjuk själv. Förstå att jag behöver mediciner för att kunna leva överhuvudtaget, för att kunna arbeta, sova, plugga, skratta, och vara en 21-årig tjej istället för ett ömsom vanföreställande, ömsom skeppsbrutet vrak.

  3. Jens

    Visst är psykatrisering av sociala problem, den medicinsk-biologiska skolan, läkemedel och vinstintressen inom psykiatrin problem. I stort finns det dock inga som hellre gör slut med sina patienter än psykiatrin själv. Att prata om att psykiatrin ”övertalar” ngn att upprätthålla en kontakt som ett självändamål är ett hån mot oss som jobbar där och alla människor som på grund av bristande resurser inte får den psykiatriska hjälp de söker.

  4. Aron

    Jag är beroende både av mina mediciner och av min dator. Såväl mina mediciner – Metylfenidathydroklorid (mer bekant som ritalin) och ångestdämpare (atarax) – som min bärbara dator är förutsättningar för att kunna tjäna mitt uppehälle. Båda är ingrepp i min vardag som förändrar min förmåga. Båda produceras av vinstdrivande företag.

    Jag har svårt att förstå hur bojkott skulle ha några som helst positiva effekter i sammanhanget. Min kropp är inte förmögen till vad den förväntas vara i ett kapitalistiskt samhälle – förväntingar som också finns vad gäller politisk verksamhet. Jag skulle knappast följa uppmaningen att göra slut med min rullstol om jag behövde en.

    Jag har ingen skyldighet att känna ångest.

  5. Joakim Grundh

    Förståeligt att man vänder sig mot slagorden om bojkott av vård. Men ni ser inte det som en välvillig tolkning implicerar; alternativ vård, som ofta innebär samtalsterapi eller dylikt.

    Sen det som här kommer fram om ”kemisk obalans”. Betänk att det måste försvaras genom en normal i vilken ‘obalansen’ finner sitt fäste. Jag ser ingen sån normal och tror inte ni kan ge det heller. Istället så reproducerar ni en myt given av det läkemedelssamhälle som producerar produkterna. Myten är den att det finns en normal och att känsla är epifenoment på de fysikaliska förhållandena i kroppen.

    Det låter sig inte så lätt avgöras. Kroppen har påvisats psykofysisk upprepade gånger. Och eftersom inte ens en logisk hållbar förklaring av hur verkan sker av depressionsdämpande medel kan ges bör man ställa sig starkt skeptisk till den här idén som ger det fysiska företräde framför det psykiska.

    Ångesten är inte ens ett problem utan en möjlighet till reflektion. Men vi talar inte om existentiella frågor och alla lämnas därhän med dessa till synes allmängiltiga frågor inherenta till detta liv som levs som ”mänskligt”.

Kommentera