En berättelse om Norge

Gellert Tamas bok om Lasermannen är en av landets mest lästa reportageböcker. Styrkan i Tamas bok är att han inte isolerar John Ausonius från omvärlden, därav titeln Lasermannen – en berättelse om Sverige. Då Lasermannen II härjade i Malmö intervjuades Tamas i Dagens Nyheter och påpekade likheterna mellan dagens och 90-talets politiska klimat. John Ausonius var naturligtvis en person med stora psykiska och sociala problem, men det är inte hela berättelsen. Inte ens om John Ausonius. Han upplevde att han hade ett folkligt och politiskt stöd, bland annat från Ny Demokrati som då satt i riksdagen. Det var därifrån han hämtade sin legitimitet, från den inhemska, politiska debatten.

Under de senaste dagarna har vi sett en mediarapportering som vridits till en individualisering och avpolitisering av dåden så fort det stod fast att gärningsmannen var blond med norskklingande namn. Det tycks råda en slags förvirring över varför en norrman använder sig av terrormetoder och hotbilden som nu ”plötsligt” träder fram beskrivs dels som ny och unik, dels som helt frånskild en social kontext. Förvåningen är densamma som efter polismorden i Malexander då SÄPO stod med gapande munnar över att högerextrema män angripit svenska poliser. För oss som lever under ständigt hot från högerextremismen ter sig mediaretoriken som ett hån. Vi som har sett det förut. Björn Söderberg. Lasermannen I och II. Attackerna mot Ung Vänster för att inte tala om alla de personliga erfarenheter vi själva har av rädsla, våld och förföljelse som aldrig nått löpsedlarna.

Vi i Tankesmedjan Konflikt gjorde för ett par år sedan en rapport om Sverigedemokraterna. Rapporten syftade till att lyfta fram det faktum att SD i mångt och mycket är ett borgerligt parti (trots den relativt vanliga motsatta uppfattningen att SD har en del gemensamt med vänstern), men också att slå hål på myten om att svensk rasism stavas Sverigedemokraterna.

Vi ville belysa de främlingsfientliga strömningar som fanns i den verkliga maktens korridorer och visa på att SD snarare bör ses som ett symptom (och ett farligt sådant, givetvis) än roten till den svenska rasismen. Vi menar inte att låta efterklok eller säga ”vad var det vi sa”. Vi vill påminna om det faktum att vi vet. Vårt ansvar att hålla fast vid detta. Att inte tillåta oss skrämmas av det fruktansvärda som skett, men att heller inte låta oss tystas av de individualiserande och avpolitiserande förklaringar som följer. Det är vi som är hotade, i egenskap av våra åsikter, vår etniska härkomst, trosuppfattning eller sexualitet. Att samhällsdebatten beskriver händelserna annorlunda är ytterligare ett symptom på detta. En intressekonflikt i ett borgerligt Sverige. Detta är viktigt. Vansinnesdåden i Norge skedde i samma samhälle med samma motsättningar som nu beskriver desamma och drar slutsatserna av det. Dessa dåd utgör inte roten i den norska rasismen. De var symptom på strukturer som går mycket djupare än så.

Skjutningarna på Utöya har skett inom ramarna för det samtida norska samhället, ett samhälle som till mångt och mycket liknar Sverige. Mediarapporteringen, den norska likväl som den svenska, produceras också inom dessa ramar. Här får psykologer och terrorexperter uttala sig, inte sociologer eller statsvetare. Här frågar man sig hur man ska kunna hitta de här galna männen i tid, inte hur man förebygger rasism och våldsdåd på ett samhälleligt plan. Det är samma mekanismer som var i rörelse då borgerliga Stockholmspolitiker inte ville delta i en antirasistisk manifestation då Ung Vänster attackerats av nazister. Då Carl Bildt och Birgit Friggebo uppmanade Rinkebyborna till att sjunga We Shall Overcome medan Lasermannen härjade.

I nyhetsrapporteringen och bland sociala media höjs också röster tillbaka mot oss när vi talar om händelserna i politiska termer. Vi ska inte börja tala om höger och vänster, heter det. Detta trots att ett socialdemokratiskt ungdomsförbund blivit angripet av en högerextrem man med bakgrund i Fremskrittspartiet, Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Kontexten som detta skett i är också ett borgerligt medialandskap med öppet rasistiska partier i parlamenten, en allt mer flexibel kapitalism och arbetsmarknad, en arbetarrörelse som varit hårt ansatt under flera år med utarmade offentliga tillgångar och växande islamofobi där grupper inom arbetarklassen ställs mot varandra. Detta har också ett bakomliggande intresse, nämligen att fortsätta bedriva en borgerlig politik. Politiker, journalister och experter som uttalar sig märkligt och osakligt i media är inte ”dumma i huvudet”. De är produkter av detta samhälle, precis som de ”galna individer” de talar om. Men Oslobomben och Utöya-skjutningarna är inte en berättelse om en ensam galning. Det är en berättelse om Norge.

Det är också här arbetarrörelsen har ett ansvar. Vi har ett ansvar som vi måste ta på största allvar. Vi får inte låta så många människor ha förlorat livet utan att förklara varför. Sättet att tala om högerextremism, muslimer eller terrorism kommer inte att förändras automatiskt. Trots att det som skett är ett tydligt angrepp mot arbetarrörelsen, underbyggt av högerextremism, islamofobi och ett allt råare samhällsklimat kommer det inte beskrivas så om inte vi sätter samtalstonen. Andra intressen än våra styr debatten.

Det som skett är ofattbart och vi sörjer djupt med AUF och den norska arbetarrörelsen. Men vi måste torka tårarna och knyta näven i luften. Vi måste sörja färdigt för att sedan organisera oss. Vi får inte skrämmas och vi får inte bli tystade. Det är vi skyldiga våra norska kamrater, och det är vi skyldiga oss själva. Ingen annan kommer göra det åt oss.

Tankesmedjan Konflikt

Tankesmedjan Konflikt

Kommentera