En ny berättelse eller en ny makt?

Tidskriften Brand har tagit initiativ till en internetbaserad diskussion kring brittiska Turbulence manifest ”Life in Limbo”. Här följer några tankar som väckts av texten.

En grundläggande missuppfattning som Turbulence delar med stora delar av den samtida vänstern är att den senaste krisen ”avmystifierat” nyliberalismen som politiskt projekt; att när konsekvenserna även nådde medelklassen, skulle marknadsfundamentalismen avlegitimeras och kejsarens nakna rumpa vara det sista vi såg av de nyliberala regeringarna på väg ut ur landet. Så blev förstås inte fallet. Det kanske är sant att myten om marknadens ofelbarhet fått sig en törn, men marknaden behöver inte vårt gillande eller ens vår tilltro så länge den har vapen. Den korporativa nyliberalismen (där staten öppnar eller bombar fram nya marknader) har bara sänkt tempot – inte försvunnit. Den hoppfullhet som kommer sig av nyliberalismens kris riskerar att vara en förklädd resignation. Oförmögen att konkret analysera samhällets förändringar och bygga organisationer som förmår förändra dem, nöjer man sig med att peka ut motståndarens misslyckanden och abstrakt härleda möjligheterna till motstånd ur dem.

Samma regeringar som avreglerade välfärdsstaterna sitter lika tryggt som alltid kvar och även den stat som visat sig oförmögen att få tågen att gå eller erbjuda sociala skyddsnät för sina misslyckade marknadsexperiment ges nu ansvaret att leda oss ur krisen. Det globala finanskapitalet som reglerar tempot i ackumulationen (tillväxten) är nämligen inte beroende av någon enskild stats framgång eller ens överlevnad, och de försvagade statliga institutionerna står på led för att erbjuda bättre (dvs. för de enskilda arbetarna sämre) investeringsvillkor för kapitalisterna. Den nyliberalismen når oss sedan i avgränsade fält som staten erbjuder för att säkra sin egen kortsiktiga tillväxtkvot; på bostadsmarknaden, i privatiserade skolor och vårdhem, snart nog i bibliotek etc. För när skulle det egentligen ta stopp?

Inför valet läste vi dagligen om människor som inte klarade av det nuvarande samhället – som kastades ut ur välfärdsstaten och gick under eller tog sina liv. Men vi accepterade det i utbyte mot löften om att reglerna gick att ändra så att det inte skulle hända igen. Så länge regeringen erbjöd möjligheten till förbättring, i utredningar eller utskott, spelade det mindre roll att alla nog insåg att det snarare skulle bli värre än bättre. För en kraschlandad försäkringskassa får oss inte att ifrågasätta statsskicket, inte heller ett sönderfallande skolsystem eller ens en fallerande infrastruktur. Staten kan misslyckas på varje enskild punkt och ändå bibehålla sin hegemoniska position. De nyliberala utförsäljningarna kan kritiseras, visa sig olagliga, krascha och brinna men ändå oförtrutet tuffa på.

Statens legitimitet går inte vägen om effektiva institutioner som införlivar människors praktiker i statliga normer. Det är själva det sätt på vilket staten presenterar sig för oss, det sätt på vilket den representerar vårt eget självstyre som enskilda individer som i andra hand ger legitimitet till de statliga institutionerna. Det spelar ingen roll att vi i grund och botten vet att det är nonsens ”makten utgår från folket” eller att vi alla insett att politiker är korrupta – att staten idealt sett inrymmer möjligheten till allas styre över alla räcker för att ge en legitimitet till vilket vi inte lyckats presentera ett hållbart alternativ. Därmed spelar det ingen roll om den mer eller mindre lyckas uppfylla några av de specifika funktioner vi kommit att förknippa med staten, vi har fortfarande oerhört svårt att tänka oss att det skulle gå att göra på något annat sätt.

Fortfarande är det idealt sett möjligt att göra vadsomhelst inom ramen för en liberal demokrati, även om det förstås konkret är väldigt små variationer i vad som görs. Därigenom blir ”det möjliga” den interna gränsen för det omöjliga, det är just det faktum att allt är potentiellt möjligt som i slutändan gör det omöjligt. Eftersom den nuvarande ordningen inrymmer allt det möjliga blir det omöjligt att på allvar ifrågasätta den nuvarande legitimiteten, för varför ersätta något som tycks erbjuda oändliga variationer. Så länge det skulle kunna vara på något annat sätt spelar det som verkligen är en mindre roll. Gränsen för vad i praktiken är möjligt att göra blir allt snävare, varendaste lilla välfärdsreform tycks som ett mirakel – men sfären av det möjligt möjliga sägs vara lika stor.

Som någon i publiken konstaterade på Zizeks föredrag på södra teatern ”Det är först när vi erkänner att kapitalismen är evig som den blir tillräckligt jävlig för att göra något åt, så länge vi tänker att den kan försvinna närsomhelst kan vi också stå ut med den”.

Den här visionen om politikens roll som ”visionen om det möjliga” har en lång historia både inom den mest reformistiska socialdemokratin som i mer radikala grupper som Turbulence. I den svenska debatten idag tar den sig oftast uttryck i påståendet att det vänstern saknar är ”en berättelse”. Berättelsen ska sen ställas mot andra berättelser, vinna människors gillande varpå de ska rösta på sossarna som sen ska få möjlighet att göra det ena eller det andra. Man känner igen tankegångarna för att de ofta använder sig av begreppet ”hegemoni” för att säga att det är den med den vinnande berättelsen som också får skriva historien.

Begreppet hegemoni kommer ursprungligen från den ryska socialdemokratin där det beskrev hur proletariatet behövde skapa allianser med andra underordnade klasser för att genomdriva sina intressen. Det togs via tredje internationalens debatter upp av Antonio Gramsci för att beskriva hur borgarklassen kunde upprätthålla makten i västliga demokratier genom att skapa allianser med underordnade grupper i utbyte mot kompromisser, men där borgarklassens intressen i slutändan upprätthölls. Men någonstans på vägen från Gramsci till oss kom hegemonibegreppet att förstås som om en underordnad grupp i kraft av ideologiska strider, kulturkamp och ”berättelser” skulle kunna genomdriva sina intressen utan att ta makten över staten. Gramsci själv skulle aldrig ha påstått något sådant, även om hans eftermäle – likt alla som befann sig på kant med Lenin – gjorts om till enbart antifascist och demokrat var hans projekt trots allt ett väpnat maktövertagande.

Att Gramsci menade nåt annat är dock förstås inget argument i sig, men jag menar att föreställningen om hegemonin som enbart en berättelsernas kamp varit katastrofal för vänstern. Det har, som jag ovan försökt visa, lett till ett alltför stort fokus på motståndarnas legitimitet – i tron att om vi underminerar deras påståenden, räknar bättre än dem, avslöjar konsekvenserna osv. sätter vi till sist stopp för dem. Den andra sidan av myntet är en vänster som helt tappat förmågan och självförtroendet att aktivt förändra verkligheten. Även de mest inflytelserika vänsterorganisationerna nöjer sig med att formulera krav och kritik – istället för konkreta listor på vad som ska göras. Socialismen bygge av betong är kanske inte romantisk, men den är verklig. På samma sätt missförstår man motståndarens framgångar och tror att det var Schlingmanns PR och inte omvandlingen av hyresrätterna (som SAP själv började och numer godkänner) eller försämringar i arbetsrätten (som SAP själv började och numer godkänner) som vände vinden åt höger.

En kamrat inom socialdemokratin lär apropå detta nyligen ha sagt ”arbetarrörelsens ombudsmän vaknar numer varje morgon, dricker kaffe och funderar över vad de egentligen ska göra idag. Samtidigt vaknar näringslivets alla anställda, dricker en kopp kaffe och sen metodiskt, steg för steg sätter de igång med att nedmontera välfärdsstatens alla beståndsdelar”.

Men för att sluta på en hoppfull not är det ändå saker som händer långt bortom PR-konsulter och ledarsidors käbbel. Det finns rörelser som inte bara tappat tron på nyliberalismens berättelse utan på hela föreställningen att politik uteslutande handlar om berättelser som förhandlas fram på politikens marknad. ”Allt du vill göra är möjligt, om du bara har en övertygande berättelse”. Om du saknar resurser, övertyga då näringslivet. Saknar du media, övertyga ledarskribenter.

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

petter

5 kommentarer till En ny berättelse eller en ny makt?

  1. Stefan Villkatt

    tänker att det här behöver vi verkligen fundera vidare kring, tillsammans

  2. Stefan Villkatt

    Ovanstående kommentar var tänkt att hamna på min fb. Här kan jag nöja mig med att säga att artikeln var jävligt bra.

  3. fredrik

    Mkt mkt bra! Gillar särskilt ””Det är först när vi erkänner att kapitalismen är evig som den blir tillräckligt jävlig för att göra något åt, så länge vi tänker att den kan försvinna närsomhelst kan vi också stå ut med den”” Just kris/krasch/revolutionromantiken som är så utbredd (och som eldas under av zizek?) är verkligen ett recept på inaktivitet.

  4. arne

    det ena behöver väl inte utesluta det andra. en moderat mediaberättelse samverkar väl med och framförallt underlättar för, moderaternas ”aktiva, praktiska” handlingar?

    skrivna berättelser i media är väl f ö också ”aktiva handlingar” egentligen. det beror sig ju på hur man definierar det, men de kan ju i vilket fall påverka hur folk tänker kring saker. vilket i sin tur kan påverka hur man aktivt agerar/protesterar etc.

    mediaberättelser är väl om än inte i betong, men de kan nog påverka många i uppfattningarna om vad som är rätt/fel, legitimt/illegitimt etc och på så vis stävja eller helt ta bort tankar på alternativa samhällen. tankar som skulle kunnat bli till praktiska saker att göra i betong eller vad du vill 🙂

    och glöm inte att det praktiska politiska arbetet, exempelvis montera ner hyresrätter inte är något som görs så lätt. aktiva handlingar i all ära. men det krävs nog rätt mkt: smutskastning av ”det gamla”, legitimering av och reklam för det ”nya” som ska framstå som attraktivt, nytt och tufft. annars kommer det bli svårt att praktiskt få folk att gå med på exempelvis uppenbara ekonomiska försämringar. och dessa saker sker nog oftast via just en mediaberättelse, en politisk berättelse och en vetenskaplig berättelse, som förstärker varandra.

    skillnaden mellan höger och vänster tror jag är att de använder ALLA sina metoder (mediaberättelsen, det skrivna ordet samt sina praktiska politiska handlingar) på ett mkt mer aggressivt och målmedvetet sätt än vänstern. med mkt mer självförtroende (mindre självkritik inåt i rörelsen – väljer istället att samverka för att rikta alla vapen utåt) och även med större ekonomiska resurser. de har även lärt sig hur de ska använda sig av mediasamhället för att sprida sitt budskap väldigt effektivt. de har ju i princip penetrerat fienden (näringslivet som infiltrerade sossarna och spred sitt budskap via dem, som en parasit ungefär) utan att de ens protesterade.

    vänstern kommer inte vinna ngt förrän de blir lika elaka som högern. elaka mot HÖGERN dvs, alltså inte mot de egna. personligen vet jag ej om det kommer hända. som det är nu har de ju bara lagt sig, låtit sig köpas av näringslivet (som ju trots allt, i grund och botten, står för motsatsen till deras politik).

    de står ju inte ens upp för sitt eget budskap, sina värderingar.

  5. Nils

    Jag håller med om att ”föreställningen om hegemonin som enbart en berättelsernas kamp varit katastrofal för vänstern”. När hegemonin uppfattas som den ena ”sidans”, ”högerns” tillfälliga övertag i en i övrigt symmetrisk dragkamp med ”vänstern” är det för att ge sken av en styrka som inte finns. Bara ”vinden vänder” eller man kommer på den rätta berättelsen så … Vilket är en berättelse det och just en katastrofal sådan. Men jag är inte helt med på dina slutsatser. Om vi ändå anser hegemonibegreppet relevant men låter det avse hur helheten av borgerliga/kapitalistiska praktiker och mer eller mindre explicita ”berättelser” (en ogripbar ekonomi, marknadens strupgrepp, kommersialiseringen av varje rum, den politiska teatern med de löften du talar om osv) hos folkflertalet desarmerar eventuellt motstånd, skapar naturalisering och/eller cyniskt betraktande av det ofrånkomliga, om hegemonin är sådan förblir *både* ”alternativa berättelser” och försök till byggen av ny makt de små (relativt sett) gruppernas interna angelägenheter. Kanske måste därför ändå angrepp på ”motståndarnas legitimitet” ses som en förstarangsuppgift, men på ett helt annat sätt som gör hegemonin som sådan till ett problem och angreppsmål. Hur en valrörelse effektivt reglerar uppfattningen om vad som är möjliga politiska alternativ och därmed legitimt, för att bara ta ett exempel. Detta naturligtvis tillsammans med konkret politik.

Kommentera

Connect with Facebook