En samhällsomstörtande samförståndsanda

Jämlikhetsanden (The Spirit Level) är boken som kickstartade jämlikhetsdebatten och har legat på topp 3 de senaste veckorna enligt Bokus topplistor. Tyvärr har boken begåvats med en översatt titel som får Tjejen som gjorde lumpen att verka övertänkt (eller i alla fall inte baserad på ett långsökt citat från Platon) samt ett omslag som får en att föredra något av The 20 worst Hip-Hop Covers.

De recensioner av boken som skrivits hittills har fokuserat på att sammanfatta budskapet, vilket är uppseendeväckande nog eftersom budskapet pekar på ett sorts nytt samförstånd, Jämlikhet är en win-win strategi. Den tanken bör kännas ganska ny för vänstern och får mig att tänka på en bekant, på den tiden aktiv i Ung Vänster, som berättade hur skönt det var att vara den enda i panelen av ungdomsförbund som erkände att deras politik inte var bra för alla.

Att kunna berätta att det finns grundläggande konflikter i det kapitalistiska samhället och hoppa över de trötta klyschorna om vad som är ”bra för Sverige” är befriande. Men kanske är det dags att börja prata om negativa effekter för alla människor i ett ojämlikt samhälle. En av de mest intressanta poängerna i  Jämlikhetsanden är att ojämlikheten slår över hela skalan. Visst är problemen värre hos de som tjänar minst, men även den som är långt ner i kedjan på det flashiga kontoret lever längre och mår bättre i ett rättvisare samhälle jämfört med ett mer hierarkiskt. Den som är rik betalar för de låga skatterna med höga sociala problem som inte bara slår i betongförorten. Så långt gör jag också en sammanfattning av boken.

Men vi måste också fråga oss vad den ger för implikationer? För alla sociala rörelser som sedan länge har jobbat för ett mer jämlikt samhälle, för progressiva skatter och förmögenhetsskatt – mot avgiftssamhälle och klassklyftor? Boken ändrar inget av det egentligen, men den har potential att ge utrymme i debatter där jämlikhetsperspektivet brukar lysa med sin frånvaro. Eftersom det finns många nyttiga diagram så kommer Jämlikhetsanden säkert att fungera som en inspirationskälla på flera olika områden, men jag nöjer mig med två exempel:

Våldet i samhället är en fråga som vänstern traditionellt inte jobbar så mycket med. Och visst är det viktigt att ifrågasätta medias larmrapporter om det ständigt ökande våldet som ofta inte stämmer. Men det räcker inte. Om man ska vara trovärdig i en debatt om ungdomsvåldet så måste man peka på en väg framåt också, en vision om ett mindre våldsamt samhälle.

Med Jämlikhetsanden kan vi få en förståelse för orsaker bakom våldet, och att ökad jämlikhet kan minska det. Att bygga fängelser för att minska brottsligheten är som att bygga kyrkogårdar för att bekämpa cancern, men det gäller att visa på alternativ. Att egendomsbrott kan kopplas till ökade klyftor känns som ett enkelt samband. Men hur menar författarna att våldet ökar? Den främsta orsaken är att status blir viktigare när samhället blir mer uppdelat.

Statushetsen är självklart värre för den som oroar sig för att kunna bo kvar i lägenheten och vill hålla skenet uppe än för den som flyttar in ett gated community, därför är våldet mer utbrett ju mer utsatt området är i övrigt. Den som upplever sig som längst ner på skalan har till slut bara respekten kvar, och viljan att skydda den till varje pris mot vad som känns som förnedring. Våldsbrotten föregås nästan alltid av en situation där förövaren upplever sig förnedrad eller ifrågasatt, men den känsligheten minskar om man har en social trygghet. Alltså hjälper det knappast att bara bygga fritidsgårdar, eller försöka göra förståelseprojekt mellan fattiga och rika områden. Om våldet ska minska måste också de faktiska ekonomiska klyftorna göra det.

En annan intressant poäng i boken handlar om fetma. TV och tidningar verkar vissa dagar inte bestå av något annat än artiklar om att hjälpa dig att komma i form, äta rätt sorts surdegsbröd och ångkoka hälsomat. Lösningarna på övervikt presenteras alltid som individuella och handlar om det egna ansvaret att styra upp sig själv.

Wilkinson och Pickett visar att det som driver människor till det svåra hälsotillståndet fetma ofta är deras position i en hierarki. Även här är det svårast för de längst ner men också om du är längst ner på kontoret och egentligen inte fattig. Det är hela tiden den relativa jämlikheten som påverkar. Den stress som ett ojämlikt samhälle leder till påverkar också direkt: om du är utsatt för den stress som det innebär att vara lägre ner i matkedjan så kommer din kropp att reagera annorlunda på mat. Fett lägger sig på oftare vid buken och barn föds med stressymptom som får dem att klara av fet mat sämre. This is why youre fat är alltså inte hela sanningen.

Men hur blir det med samförståndet? Det är såklart naivt och idealistiskt att tro att samhällsförändring främst går ut på att övertyga alla om sina argument, det finns alltför stora konflikter om makt för att samförstånd skulle vara en kungsväg till jämlikhet. Däremot är det dumt att inte rikta sig till och heja på progressiva tendenser i alla partier, utan att gömma statistiken om jämlikhet i vänsterjargong.

Det genomslag som Jämlikhetsanden har haft i Storbrittanien, där frågan tas upp av till exempel progressiva konservativa i föreningen Bright Blue, har varit ett resultat av den öppna inställning författarna haft kring vilka som berörs av boken. Att den riktar sig till alla förklarar kanske också det extra hätska mottagning den fått av den svenska högern. Den sortens reaktioner brukar också vara ett tecken på att man är på rätt spår.

christian

11 kommentarer till En samhällsomstörtande samförståndsanda

  1. Fredrik Jansson

    Det man undrar när man ser diagrammen är vad är det för fel på Finland? Trots låg inkomstspridning är de både fetare och mer benägna att ha ihjäl varandra än andra jämlika samhällen…

  2. Ax

    Till Fredrik: Stor tillgång på skjutvapen, många deprimerade, hög alkoholkonsumtion och har du sett deras matkultur?

  3. D

    Slutsaterna författarna och delar av vänstern drar från grafer som dessa är för starka. Vad vi däremot kan och bör säga är att de motdemonstrerar en högerhypotes:

    Vilka fördelar ökad ekonomisk ojämlikhet än kan tänkas leda till så leder det *inte* till förbättrade sociala indikatorer (som hälsa, mord etc.).

    Det är detta som gör det så svårt för liberaler att hantera ”Jämlikhetsanden”. Ojämlikhet vill man legitimera eftersom tros bidra till alla får det ”bättre”. När detta samband uppenbarligen inte gäller för en lång rad sociala indikatorer återstår bara den nakna egoismens ideologi.

    Och då förlorar liberalerna sin legitimitet.

  4. Martin

    ”Jämlikhetsanden” är utifrån vad jag läst knappast applicerbar i Sverige, utan snarare något för länder som USA, där även statsfinanserna kommer att tvinga fram skattehöjningar.

    I Sverige är löneskillnaderna små, och redan i normala inkomstlägen kommer du snabbt upp till en marginalskatt på närmare 60% (tar man hänsyn till att man inte får något tillbaka för de sociala avgifterna som betalas på lönen över brytpunkten så är marginalskatten väsenligt högre).

    Om vi skulle gå mot ökad jämlikhet i Sverige skulle det innebär marginalskatter upp emot 70-talsnivå (typ 80%), och det tror jag ingen vill ha igen.

    Med andra ord, skall man diskutera ”Jämlikhetsanden” i Sverige på ett relevant och intressant sätt bör man vara tydlig och konkret vilka skatter som skall höjas!

  5. D

    Vilka skatter — företagsskatter, inkomstskatter? — som måste höjas för att omfördela och med hur mycket beror helt på hur stor andel av produktionen ska förbli i kapitalistisk regi.

  6. Martin

    D

    Ja, vi får väl se vad som är politiskt möjligt. Tyvärr ser det mörkt ut för vänstern. Vänsterpartiet, som är det enda socialistiska partiet i Riksdagen, har ju långt under 10% av opinonssiffrorna.

    Ska skatterna höjas, får det bli försiktigt, så att folk inte blir förbannade, och inte sker enligt principerna i exemplet nedan:

    ”Per och Lisa får varsin påse med godis. Det är rättvist om båda får exakt lika mycket. Lisa äter upp allt sitt godis. Per sparar sitt godis. Nu är det orättvist för Per har mycket mer godis kvar än Lisa. För att det ska bli rättvist så ska Per ge hälften av sitt godis till Lisa. Lisa äter upp allt sitt godis. Per sparar sitt godis. Nu är det orättvist för Per har mycket mer godis kvar än Lisa. För att det ska bli rättvist så ska Per ge hälften av sitt godis till Lisa. Lisa äter upp allt sitt godis…

    Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov.”

    Ett förenklat, men tänkvärt exempel.

  7. D

    @Martin,

    Frågan är vilka är ”folk” och vilka blir ”förbannade”? En förskolelärare förlorar inget om det är företagsskatter som höjs, men blir förbannad när sjukvården skärs ner.

    Vad människor från olika klasser anser om skatter beror i hög grad av vad de upplever att de får från de skattefinansierade systemen. Skatter kommer anses vara höga eller låga om de går till en expanderande försvarsmakt eller äldreomsorg.

    Sagan om Per och Lisa är ganska typisk vanföreställning som man blev matad som barn, men som har liten relevans i frågan: ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” är inte en fördelningsprincip som kan tillämpas på en hel ekonomi, bara en andel som befolkningen kollektivt anser är en demokratisk rättighet och kollektiv nytta, dvs. framförallt vård och utbildning.

    Den välfärdsstat som förser befolkningen med helt skattefinansierad sjukvård och skola är inget annat än förkroppsligandet av en klassisk kommunistisk fördelningsprincip. (Men säg inte det till en socialdemokrat…)

  8. Malte

    Diskussionen om Jämlikhetsanden måste utvidgas från ekonomi till smärtsam boot camp i jämlika relationer. Alla statsvetenskaparnas diskussioner om jämlika institutioner, måste vi supplera med en sociologisk diskussion om jämlika institutioner, dvs. informella institutioner.

    Skrev därför denna text:
    http://commoniser.wordpress.com/2010/03/14/en-skarseld-for-jamlikhet

    Pingback funkar inte, så det blir old school linkback 🙂

  9. Jan Wiklund

    Jag skulle vilja korrigera Christian på en punkt. Positiva effekter uppnås inte först när samhället är jämlikt, de uppnås redan när det finns en rörelse på väg dit.

    Exempelvis minskade våldsnivån i det svenska samhället radikalt mellan 1890 och 1910, enligt kriminologen Hanns von Hofer. Inte för att jämlikheten blev så mycket bättre, men för att det då föddes rörelser där de underprivilegierade började utöva politisk makt.

    Jämlikhet handlar inte i första hand om jämlik konsumtion. Det handlar om jämlik makt. Om en radikal, samhällsförändrande underklassrörelse föds har redan samhället blivit mer jämlikt, även om det inte syns i inkomststatistiken förrän efter kanske några decennier.

  10. Malte

    ”Inte för att jämlikheten blev så mycket bättre, men för att det då föddes rörelser där de underprivilegierade började utöva politisk makt.”

    Bortom ekonomisk jämlikhet finns en demokratisk jämlikhet. En jämlikhet i politiken, och inte bara den parlamentariska politik men också vardagens politik, med andra ord.

  11. esoss

    Martin ljuger. I Sverige har det drivits en högerpolitik från högerregeringar såväl som socialdemokratiska diton, med bl a massiva skattesänkningar. På 80-talet var Sverige bland de länder i Europa med lägst företagsskatt.
    Vad vi behöver framförallt när det gäller skatter är mer PROGRESSIVA skattter, idag har vi närmast platt skatt.

Kommentera