Ett manifest för sin tid?

I höstas släppte Vänsterpartiets styrelse sitt förslag till valplattform, att antas på kongressen 2010. Så sent som för några veckor sedan debatterades texten av en trio vänstertänkare i ABF:s lokaler som också förevigades på video och finns att se här ovan. Det är en på många sätt väntad valplattform som väl passar sin tids brist på vänstervisioner och jakt på minsta gemensamma nämnare.

Då valplattformen är det första breda styrdokument som lanserats av partiet sedan det rödgröna samarbetet inleddes blir det logiskt att söka efter dess inverkan på politik och retorik. På många sätt är regeringssamarbetet med socialdemokratin och miljöpartiet gravsättandet av drömmen om en parlamentarisk annanhet, som med råge passerat sitt bäst före-datum.

Ända sedan splittringen av SAP 1917 och minoritetens omformning till marxist-leninistiskt parti 1921 har tanken om en annanhet, ett ”vi mot resten och ständigt i opposition” varit en bärande del av den organisatoriska identiteten. På den tiden var arbetarrörelsen splittrad, nationellt och internationellt, mellan skilda politiska metodarsenaler. Marxism-leninismen förespeglade något annat än socialreformismen, det var en helt och hållet skild uppfattning om vad som skulle göras och hur.

I takt med att det blev uppenbart att den metoden inte var avpassad för västerländska förhållanden med starka civilsamhällen, växande medelklass, massrörelser, en förhandlingsvillig borgarklass och andra försvårande omständigheter krympte så partiets roll och betydelse efter andra världskriget. Annanheten bestod, bland annat i att man så sent som på 50-talet hade en centralt ansvarig för subversiv och illegal verksamhet. Men i praktiken utgjorde man inget avantgarde, istället var man en gruppering som det faktiska avantgardet, vänsterfalangen inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, kunde peka på och säga ”titta, dom är moskvatrogna icke-demokrater, förhandla med oss så slipper ni dom!”.

Med CH Hermanssons tillträde på partiledarposten inleddes promenaden mot vänstersocialism, den historiskt löst definierade beteckning som 1917 års utbrytare först svurit sig till innan Moskvas lockrop blev för starka. Hermansson drömde om en utbruten vänsterfalang från s som skulle gå ihop med majoriteten inom hans egna parti och bilda ett starkt ideologiskt och mångfacetterat vänsterparti utan både dogmatik och eftergivenhet mot ”monopolkapitalet”. Den brist i analysen som både Hermanssons projekt och möjligen dagens Vänsterparti gjorde/gör är att underskatta socialdemokratin och det starka tradition av nyttotänkande som präglar svensk politik i allmänhet och det partiet i synnerhet.

Socialdemokratin med dess stadiga maktinnehav och starka koppling till fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser har alltid varit paraplyet under vilken en ansenlig del av landets parlamentariska vänsterresurser kunnat husera och få utdelning. Det har, spelteoretiskt sett, aldrig varit relevant att bilda något annat, och därmed riskera förlora det arv, de tillgångar, de direktvägar till makt och inflytande som rörelsen tillkämpat sig. I botten ligger det väldigt enkla antagandet att ett massparti i ett kapitalistiskt samhälle ändå aldrig kan hållas rent från borgerliga/liberala tendenser och alltid måste kompromissa med sig självt innan handlingen tar vid, oavsett partinamn.

Regeringssamarbetet är på sitt sätt den förlorade sonens återkomst. Den organisatoriska princip, Lenins arv, som gjorde den fortsatta partisplittringen relevant och berättigad, är i praktiken ogjord sedan decennier. I förhållande till socialdemokratin har man länge utgjort en vänsterfalang med eget organisationsnummer. Man är ett socialistiskt och feministisk parti, men det finns en ansenlig mängd socialister och feminister också i s. Man vill värna den gemensamma sektorn och använda den för att gradvis gripa makten ifrån motståndarnas kalla hand. Det vill också stora delar av s. Och listan kan fortsätta.

Den kvarvarande funktionen har istället blivit privilegiet att i offentligheten artikulera den politik som socialdemokratins vänster endast får mumla från sina kontor på ABF. I och med samarbetet, manifesterat i det liggande förslaget till valplattform, försvagas det privilegiet. När vi så går mot ett nytt parlamentariskt enande av arbetarrörelsens två partier är det med en förhoppning om att årtionden av misstänkliggöranden ska bytas mot samtal, och att den faktiska politiken ska flyttas mer åt vänster än under partiets roll som fågelskrämma och populistiskt hot. Om det faktiskt blir så återstår att se, även om arbetsgruppernas resultat så här långt förmodligen utgjort en positiv överraskning för de flesta.

Under seminariet på ABF kritiserades programmet mestadels från vänster. Frånvaron av den klassiska vänsterterminologin fick panelen att dra slutsatsen om att ingen djupareliggande systemkritik fanns att tillgå, att den hade förpassats till partiprogrammet och skulle stanna där. Så kan det vara, men samtidigt är det isåfall ett symptom på två saker.

Ett, under den klassiska vänsterterminologins tidevarv hölls ett sådant språk vid liv genom en rörelse och ett mål. Något sådant finns inte idag. Två, det finns ingen ny praktik som ersatt den och därmed ännu inget nytt språk som man med liv och lust kan tillägna sig i sin propaganda. Kvar blir själva åtgärderna, de realpolitiska reformerna, det man i praktiken menar också om man hade klätt det i ord som relationen arbete-kapital, klassamhälle, socialism, imperialism eller vad som nu efterfrågades. Partiet drar sig till lärdom det socialdemokratin gjorde för länge sedan, nämligen att det parlamentariska spelet i en kapitalistisk demokrati handlar om konkretiseringar och att leverera reformer. Stora berättelser, ja, men berättelser som lever och säger något om vår vardag och om våra liv.

I det ljuset blir formuleringar som det inledande om att ”Sverige på många sätt är ett bra land att bo i – för de flesta” begripliga. När uppfattningen om motsatsen, att det är förjävligt att bo här för de allra flesta på grund av alienation, exploatering och reell underordning, inte får särskilt mycket utrymme i offentligheten är det också svårt att artikulera för ett parti som vill få fler mandat än i senaste valet. När man förenas med socialdemokratin förstärks dessutom kraven på lojalitet gentemot det samhälle som byggts upp, inte bara fram till 1976 utan till 2006.

Vår eventuella besvikelse över Vänsterpartiets valplattform bygger på ett missförstånd om vad partiet är och kan vara idag. Det finns inget nytt revolutionärt projekt och därmed blir skillnaden mellan arbetarrörelsens partier i grad, inte i art. Skulle det faktiskt finnas något nytt, så vore de sedan 100 år etablerade partierna det mest osannolika växthuset för en sådan skör blomma.

  • Facebook
  • Twitter
  • del.icio.us
  • Print

martin

4 kommentarer till Ett manifest för sin tid?

  1. Olle

    Mycket bra artikel på det stora hela! Men analysen är väldigt otydlig på sina ställen.

    Exempelvis framgår det inte hur slutsatsen – att nästa revolutionära projekt kommer att växa fram inom S eller V – genereras av övriga artikelns teser.

    Sen håller jag inte med om att marxism-leninismen inte är analog med västeuropeiska förhållanden. SKP gick ner sig totalt på grund av Kominterns staliniseringsprocess, inte minst ultravänstersvängen -28, och inte någon av de orsaker som nämns i artikeln. Som ”marxist-leninistiskt” parti växte SKP snabbt under hela 20-talet, och var inte långt ifrån att bryta hela samförståndsandan med feta fackkonferenser.

    Jag tror att Vs urartning av idag går att spåra snarare till dess stalinistiska rötter än något annat. CH Hermanssons projekt för en ny vänster var 100% vettigt, det var 70-talets tokmaoism som sabbade det projektet. Jag ser gära en fortsättning på det om något.

    Sen till slutsatsen igen, jag tror snarare att grunden för en ny revolutionär massrörelse ligger i att grupper till vänster om V växer så det knakar. Såväl RS, KP som den autonoma vänstern växer. Sedd som en gemensam kraft kommer den snart att påverka politiken på ett eller annat sett. Men inget av dem, lika lite som det kommer uppstå en revolutionär rörelse i S eller V, kommer att generera något storslaget själva tror jag. De enskilda rörelserna är för dogmatiskt fast i respektive tradition.

    Jag tror att vi inom en 10-årsperiod kommer att få se en revolutionär kraft växa fram som bygger på ett helt nytt program som inte är fastbundet till någon av de gamla vänsterist-ismerna.

    Kamratligen, Olle

  2. terje

    Olle – jag tror du ska läsa slutet på artikeln igen. Martin skriver att det är *osannolikt* att ett nytt revolutionärt subjekt uppstår inom S och V.

  3. Olle

    Oj oj oj. Fan vad pinsamt. Det är ju så sant. Inte konstigt att jag tyckte att slutsatsen baserades dåligt i de övriga resonemangen 🙂

  4. martin

    Olle: Och med det missförståndet ur vägen så skulle vi kunna fokusera på våra faktiska meningskiljaktigheter:

    Huruvida marxism-leninismen (i sin pre staliniseringsprocessen -28-tappning) kunde ha burit frukt (i termer av inflytande och mobilisering) i Sverige efter -28 blir delvis en fråga om spekulation, jag tror inte. Inte heller delar jag synen på att tokmaoismen sabbade Hermanssons projekt.

    Men nu får jag avslöja mig som den dålige internetrevolutionär jag är, men jag har sällan orken till långa kommentarstrådsdiskussioner. I ditt fall slipper jag åtminstone ha dåligt samvete för det eftersom vi med all sannolikhet kommer träffas och diskutera snart igen. 🙂

    Mkh/Martin

Kommentera

Connect with Facebook