God Jul i Stugan! (Om du har någon)

Dom kastar sten. Och ibland raketer, ungdomarna som kommer hit på natten. Flera gånger den senaste månaden har jag blivit misshandlad. Slagen med järnrör. ”Jävla luffare”, skriker dom åt mig. För ett par veckor sedan var jag inne på akuten efter att ett fyllo slagit ner mig med ett stort cykellås, säger han och visar sårskorporna i hårbotten.

Vi sitter inne i något som liknar ett hus. Väggarna är av lastpallar utan isolering. Taket med takstolar är ett lapptäcke av presenningar och en plastbanderoll från Skanska. Något golv finns inte, huset står direkt på en liten plätt av asfalt omgärdat av snö och lervälling. Välkomna hem till Eduardo och Gunnar. Eduardo sitter framför kaminen och kastar in några avsågade brädor i elden samtidigt som han försöker torka upp sina blöta byxor. Det snöar i Malmö. De senaste dagarna har det varit kallt om nätterna, men Eduardo har inte tappat modet än. Kaminen har han fått av en vän och den lilla värme som den alstrar räcker för att hålla uppe temperaturen, än så länge.

– Vi kommer att stanna här tills dom börjar bygga husen. Vem vet, kanske blir det i december, kanske i mars?

Hela upprinnelsen till att Eduardo och hans kompis bor i detta provisoriska skjul på en ödetomt mellan Folkets park och Möllevångsskolan i södra Malmö är beslutet att bygga exklusiva bostadsrätter på denna plats. Här, mitt i ett område som under lång tid bebotts av vanliga arbetare, hippies, autonoma och konstnärer, men som under det senaste decenniet blivit allt mer attraktivt. Unga människor med utbildning och bra jobb vill flytta till Möllan som har många restauranger, barer och klubbar, en torgmarknad, orientaliska kvartersbutiker och kaféer. Gentrifieringen av möllevången har satt igång och eskalerat de senaste åren. Ombildningarna ökar och bostadsrättspriserna skjuter i höjden. Våg för våg trängs fattigare personer söder- och österut. Detsamma har hänt runt Nytorget i Stockholm och Majorna i Göteborg. Listan kan göras lång. Malmö kommun sålde marken, klubbade detaljplanen och tillåter Peab att parasitera på det som de boende byggt upp under många år. Atmosfären som lockar köpstarka individer till området har skapats av de grupper som inte har råd att bo kvar i nästa generation. Istället för att kreera handlar det om att konsumera. Det ska bara byggas bostadsrätter. Inga affärslokaler, inga samlingslokaler, inga offentliga ytor, inget tillskott till kultur- och nöjesutbudet. Om tio år kommer en välbeställd medelklass konsumera en atmosfär som andra pendlar in för att upprätthålla. Servitörer, bartenders, konstnärer, frukthandlare, baristor, musiker och falafelmakare. De kommer alla bo söder om söder inom kort.

Möllevångsgruppen, ett nätverk av boende i området, bestämde sig för att protestera. Under en veckas tid i slutet på oktober började man bygga konstprojektet Stad Solidar. En ”stad” som skulle symbolisera visionen om ett samhälle som byggs underifrån, av folket för folket. Under en veckas tid snickrade man och den 24 oktober invigdes det hela med konsert i en av skapelserna.

I samband med invigningen flyttade alltså Eduardo och hans kompis in i ett av husen. På scenen där artister spelade för en månad sen ligger idag madrasser, filtar och resväskor med de få tillhörigheter han äger.

– Efter invigningsfesten är alla som bortblåsta. Ibland kommer det förbi någon och frågar om vi behöver något. Ibland vill någon köpa knark, men jag har inget och använder det inte själv heller.

Han tar fram ett kort, med sina två barn och före detta hustru. Jag ser en välmående leende man, han ser ut att leva ett gott liv. Framför mig står en åldrad 47-åring med nariga och skitiga händer, smutsiga kläder och insjunkna kinder. För fem år sedan blev han vräkt från sin bostad. Han hade haft vänner i nöd som bodde över en period och det hade blivit lite för mycket festande, stök och bråk. Han berättar hur han sedan bott på olika härbärgen och hotell. En gång hade han kommit sent tillbaka på kvällen och blivit utkastad.

– Det är som att bo i ett fängelse, man har fasta tider som man måste passa och det är alltid mycket sprit och narkotika i omlopp på dom ställena.

Han kan inte få ett hyreskontrakt. Det finns inga lediga hyreslägenheter och socialen kan inte hjälpa honom med bostad. Trångboddheten är många gånger ofattbar, vem minns inte uppdrag granskning om lägenheterna i rosengård? Eduardo berättar om lägenheter med två rum som han delat med 8 andra personer. Polacker som jobbar svart, papperslösa flyktingar och fattiga barnfamiljer.

-Jag har alltid velat hjälpa andra. När jag hade ett boende och någon frågade fick dom alltid bo hos mig. Nu när jag inte har någonstans att bo säger dom att det inte går och backar undan. Ingen vill hjälpa mig nu, säger han lite besviket.

-Köerna till bostäderna fungerar inte, fortsätter han. Det finns personer med mycket pengar som kommer till de privata hyresvärdarna och lägger upp två, ibland tre månadshyror. Dom har varit i Danmark eller Norge och jobbat och får flytta in direkt. Själv har jag inte en chans…

Anna som är på besök beklagar sig över situationen.

– Den är inte rättvis mot någon, säger hon. Antingen tvingas man låna pengar upp över öronen för sitt boende och så är man fast i stora skulder. De små besparingar man har får gå till insatsen och sen gäller det att behålla jobbet och inte bli sjuk. Eller så får man inte låna alls och då får man bo på såhär istället. Hon lutar sig tillbaka, tänder en Level och klappar hunden Charlie. Från sin nya position ser hon lapptäcket av presenningar som läcker under tyngden av den blöta snön. Sedan vänder hon sig mot mig och frågar

– Är det så här framtiden ska se ut? Va?

God Jul
Önskar Dagens Konflikt.

Visa bildspelet av Joachim Hedberg

theo

Kommentera

Connect with Facebook