Hotet mot demokratin

Innan man skriver en text om Sverigedemokraterna nuförtiden bör man göra några ställningstaganden klara i första meningen så att den armé av internettroll som följer i Sd:s fotspår i bästa fall orkar läsa det. Jag tar avstånd från våld mot Sd, även det våld som Sd:are riktar mot sig själva som i fallet med den självstympande David Arnold. Jag tycker att angreppen är fullständigt idiotiska och om något stärker de partiet och de ledarsidor som nu försöker göra all antirasism illegitim och därigenom att kratta manegen för ett blått-brunt samarbete.

Det har varit på gång när Fp gjort det möjligt att lägga djupt rasistiska förslag under parollen ”ett förslag som läggs av liberalerna måste ju vara liberalt”. Vänta nu på att ledarsidornas ovilja mot folklig antirasism kommer att skena iväg när de måste ge sken av ett samarbete med Sd plötsligt krävs av demokratins principer.

Jag tror inte att Sd är ett hot mot demokratin, jag tror tvärtom att de kan verka vitaliserande på den svenska demokratin genom att de visar hur illa det kan gå om vanliga människor begränsar sin politiska aktivism till att rösta vart fjärde år. Därför tycker jag också att man, likt Jesper gjorde i texten här innan, ska göra tydlig skillnad på att slå Sverigedemokrater på käften och att träffas för att bua åt dem. Inte för att jag tror att det senare heller är särskilt effektivt, men för att vi måste slå vakt om de få möjligheter till politiska manifestationer som fortfarande accepteras. Om det nu, som vissa borgerliga ledarsidor försöker påstå, är förbjudet att visa sin avsky mot en åsikt som är representerad i parlamentet, vad finns då kvar? En röst vart fjärde år? Vad ska alla människor ta vägen som nu vaknat upp inför var Sverige varit på väg åtminstone i fyra år – men egentligen långt längre än så – om de inte ens får utnyttja sin demonstrationsfrihet och säga att det är åt helvete alltsammans?

Jag lägger dock inte alltför stora förhoppningar på missnöjesyttringar mot Sd. Jag skrev en text redan innan valet 2006 där jag hävdade att Sd inte kunde bemötas på det sättet. De gick framåt såväl i kommuner där vartenda möte möttes av protester som i kommuner där de hade vare sig möten eller affischer. Sd:s framgångar handlar om något annat, den populistiska logik som Ernesto Laclau beskrivit väl och som jag tidigare behandlat här på Dagens konflikt. (se även nya numret av Fronesis)

När alla partier går samman och säger att oavsett vilka åsikter som skiljer dem åt har de en gemensam position i att de avskyr Sd, då gnuggar Jimmie Åkesson händerna. Det är ju just det han byggt Sd:s framgångar på att påstå. Att rösta på Sd blir därför ett sätt att ge fingret åt alla partier som finns i Sveriges riksdag, och det kan jag förstå att många människor känner för att göra ibland. Sd blir på det sättet, med Laclaus ord, en ”tom signifiant” där frustrerade människor kan stoppa all sitt förakt för politiker, all sin rädsla för välfärdens försvinnande och all sin oro för att framtid där alla slåss mot alla. För de människor som röstar på SD är i stor utsträckning människor som upplever, i många fall högst berättigat, att Sverige håller på att falla sönder. Att välfärden säljs ut, jobben försvinner, den kommunala servicen läggs ned eller flyttas och att de inte har något att säga till om i allt detta.

För Sd:s väljare är i stor utsträckning sådana människor som saknar inflytande i sin vardag. De är inte inflytelserika och ideologiskt drivna rasister, de hittar du hos moderaterna och folkpartiet. De människorna är ett långt större hot mot demokratin än Sd. När Nyamko Sabuni i en kommentar till Sd:s framgång säger att hon ”förstår att många är missnöjda med integrationen men att Fp redan tagit tag i alla frågor som de oroar sig för” har hon för en gångs skull åtminstone till hälften rätt. Fp har drivit en långt mer effektiv rasistisk och islamofob politik än Sd, och kommer förmodligen att fortsätta med det under skenet av att ”föregripa” Sd. Som om det skulle spela någon roll om den främlingsfientliga politiken heter Åkesson eller Sabuni.

Moderaterna å sin sida gör politik av att sälja ut all offentlig sektor och alla gemensamma egendomar till privata intressen, och det är det verkliga hot mot demokratin som ingen vågar tala om. För i styrelsen hos Attendo Care eller Connex har ingen av oss något alls att säga till om. Som i den gamla anarkistiska dängan ”kan vi inte rösta bort Wallenberg”. Vi kan däremot begränsa hans inflytande genom att se till att centrala samhällsfunktioner står under politisk kontroll. Det har förstås funnits fel och brister även i kommunal verksamhet, men i det här fallet är det uppenbart att även aldrig så lite inflytande är bättre än inget alls.

För när de centrala mekanismerna slutar fungera för att vinstintressena skenar, när stressen blir för hög på sjukhusen, när centrumen läggs ned och förslummas, när folk utförsäkras och slängs på tippen – och en politisk mitt blivit så ängslig för den övre medelklassen att ingen längre vågar säga att det är odemokratisk profitjakt som ligger bakom. Då blir plötsligt ”invandringen” en sätt att kanalisera det missnöjet. Då öppnar Åkesson stora famnen och vallar in alla som känner sig rädda, tystade och förfördelade. Alla de som känner att ingen talar för dem, och som i alltför stor utsträckning har rätt i det.

Demokratin är hotad, det är inte tu tal om den saken. För varje gång vi hävdar att demokratin sammanfattas i en röst vart fjärde år, så ligger den allt värre till.

  • Facebook
  • Twitter
  • del.icio.us
  • Print

petter

5 kommentarer till Hotet mot demokratin

  1. Rebecka

    Så jävla bra skrivet. Tack!

  2. Dave

    Förbannat bra skrivet. SD:s resultat bekräftar bara den prediktion du gjorde för ett tag sedan.

  3. Olofsson

    Jag kunde inte sagt det bättre själv.

  4. ulla stålhane

    Precis vad jag skulle skrivit själv!
    Om jag kunnat…
    Lysande! Tack!

  5. Ida

    Precis som jag har sammanfattat situationen för mig själv den senaste veckan: populism. Ett problem uppstår när vi skiljer gott och ont åt, som vanligt, då vi göder den falska föreställningen att Fp, M eller S är bättre, mer demokratiska eller icke-rasistiska. Det är ju inte så. Varför? Sd vädjar till vårt samfunds samlade ångest och visar ett enkelt sätt att kanalisera den, genom att skylla på ”de andra”. Alliansen skördar framgångar på samma sak – att kanalisera vår ångest på ”de andra” (i deras fall arbetslösa). Sättet Sd, Fp, M m fl kommunicerar det på är genom populistiska uttalanden och ”förslag”, t ex Björklunds förslag att tvinga föräldrar till stökiga barn att infinna sig i klassrummet. När t o m politikern själv tillstår att det i verkligheten är ett ogenomförbart förslag, förkroppsligar han den rena pooulismen – han driver en skenpolitik som egentligen har som mål att piska upp känslor.

    Här har vi vattendelaren mellan den regerande högerpopulismen och ett demokratiskt samtal. I vår form av demokrati finns som bekant vissa spelregler, till exempel att söka förnuftet och låta tanken gå mot klarhet. Att vara ärlig i sina åsikter. Att tro på människors förmåga att väga det rationella mot det känslomässiga, i de fall de står i motsatsställning.

    Samtidigt kämpar Borg och Reinfeldt med att framstå som den sunda ekonomins väktare, som landsfädrer. De vill ha vår lydnad i utbyte. Det finns andra exempel på det här sättet att hålla ihop nationen. Österut har vi Ryssland, där tjetjenerna är ”de andra” och Putin den skyddande partiarken. Söderut har vi Italien, med romerna och Berlusconi. Det enda sättet att vända skeppet är att bygga underifrån. Och det viktigaste är tron på en bättre framtid. För det är det enda som högerpopulististerna saknar.

Kommentera

Connect with Facebook