På ett sluttande plan mot låglöneland

Nu börjar förberedelserna inför nästa års avtalsrörelse. På många sätt är avtalsrörelsen den sista utposten i dagens samhälle där konflikten mellan arbete och kapital får bred uppmärksamhet och väcker engagemang hos folk.

Under avtalsrörelsen ser man människor i TV som på fullaste allvar säger saker som ”storföretagens profit”, ”övervinster” och ”utsugning av svenska löntagare” utan att man upplever dom som kufiska kvarlevor från sjuttiotalet. De allra flesta i Sverige är ju trots allt löntagare och när det ska bestämmas vad som ska stå på nästa års lönespecifikation, då börjar man fundera på rimligheten i att aktieutdelningar kan vara höga samtidigt som personalen får frusna löner, sänkt sysselsättningsgrad och varslade kolleger som i fallet Skyways nu i dagarna.

Den gamla devisen om reallöneökningar som står i proportion till produktivitetsökningar gäller inte längre.  Under perioden 1998-2007 ökade produktiviteten i den svenska industrin med i genomsnitt 5,8%. Samtidigt var reallöneökningarna 2,2%. Kontrasten är skarp mot resten av Västeuropa där reallöneökningarna i stort sett hållit jämna steg med produktionsökningarna om än på en lägre nivå. [1] Sverige skulle kunna ha haft reallöneökningar på omkring 5% per år den senaste tioårsperioden utan att tappa i konkurrenskraft. Ökningen skulle ha kunnat vara ännu större om man tog hänsyn till den långsamma urholkningen av den svenska kronans värde som inte gynnar någon utom de stora exportföretagen.

Sverige har förvandlats till ett medellöneland trots produktivitetsökningar som slår de flesta länders. Löntagarnas del av kakan blir allt mindre och kommer man utanför Sveriges gränser märker man att vi håller på att förvandlas till Nordens låglöneland. Alla som bor i Skåne eller Värmland vet vad jag talar om. Åk över gränsen, jobba i ett lugnare tempo och tjäna mer.  I Norden är vi billigast. För tio år sedan var lönekostnaderna ungefär lika i Sverige, Norge och Danmark. Idag är arbetskraftskostnaden inklusive sociala avgifter och pensionsavsättningar är ungefär 90kr (25%) mindre i timmen än i Norge, 80 kr mindre än i Danmark och 25 kr mindre än i Finland. I Österrike, Belgien, Schweiz, Nederländerna och Tyskland har företagen inom industrin högre timkostnader för sina anställda än i Sverige, trots att produktiviteten är lägre. [2]

Svenska löntagare har fått stå tillbaka länge nu. Det är dags för de rejäla lönepåslag vi faktiskt förtjänar.

theo

3 kommentarer till På ett sluttande plan mot låglöneland

  1. Annon

    Vi har det jävligare här än i övriga västeuropa. Men det fattar inte det svenska folket…

  2. n

    Intressant, men man bör kanske betänka att det finns bakomliggande kulturella och arbetsmarknadspolitiska skillnader även om man jämför med Norge och Danmark. I Danmark till exempel är ungdomsarbetslösheten 11,2% jämfört med 27,3% i Sverige (2009). Dessutom har de i grannlandet arbetsmarknadssystemet ”flexicurity” som bl a innebär snabbare rekyteringsprocesser och en större rörlighet som i sin tur leder till en bättre löneutveckling och att det är lättare att anpassa sig till förändringar på marknaden. En tredjedel
    av dem som arbetar byter jobb under ett år. En dansk stannar i snitt 8 år på en arbetsplats i jämfört med svenskens 12 år.

  3. Inspirerar

    Vad händer då med oss som är superfattiga, som inte får någon rättvisa, där tystnaden från våra etablerade politiker är ”dödande” ?
    Jag skulle uppskatta om det blev belyst av er. Besök gärna min blogg och följ länkarna ni kommer att få material, och många från oss kommer att besöka er, Våra makthavare har inte modet har ni??

Kommentera