På gatorna i Grekland…

Den senaste veckans händelser i Grekland lämnar få oberörda. Polisen avrättar en 15årig pojke och kravaller uppstår. Från ett tryggt om än kallt Sverige är det lätt att läsa och döma ut händelserna som antingen ungdomsbråk eller organiserade anarkister som sprider panik och oro i samhället. Det är nog inte på så sätt vi bör förstå kravallerna. Istället bör vi se hur samhället förändrats under de senaste åren. Dödsskjutningen var bara den droppe som behövdes för att bägaren skulle rinna över.

Vågor av avregleringar och högerpolitik har drabbat hela Europa, men det har alltid möts av motstånd som formulerats på olika sätt. Eftersom fabriken är hela samhället idag förs också motståndet överallt. På sätt och vis är det en följd på sabotage på spinning jenny. Då arga arbetare reagerar mot en utveckling där deras kunskaper inte längre behövdes med att försöka förstöra den teknik som gjorde dem arbetslösa. I dagens samhälle är det kanske inte just tekniken som ses som problemen utan de skevt fördelade resurserna och möjligheten att känna sig trygg ekonomiskt.

För att förstå protesterna måste vi förstå situationen. Det handlar inte bara om Greklands antifascistiska historia och om hur kravallerna ändå har ett folkligt stöd eftersom folk minns diktaturen även om det är faktorer som spelat roll. Även om polisbrutaliteten och polisens koppling till fascistiska rörelser var den utlösande faktorn förklarar det inte hur protesterna blivit så stora. Under de senaste åren har flera ungdomar dödats eller misshandlats svårt av polis vid olika tillfällen, särskilt immigranter och ungdomar har drabbats. Men den proteststorm med generalstrejk och stora demonstrationer är snarare ett tecken på något annat. Att folk går  går man ur huse för att säga samma sak som Zapatisterna sa 94, Ya basta! Eller som Obama säger ”We want change”.

Vi har sett solidaritetsaktioner i de flesta stora städerna. Under förra veckan var det blockader utanför ambassader och konsulat i London, Berlin, Stockholm, etc. Ser vi kanske början på en ny våg av protester som började med bilbränder i Frankrikes förorter 2006? En händelse sätter stenar i rullning. Solidariteten är viktig för ingen protest eller reaktion är isolerad. De hänger ihop, inte minst i samband med en gemensam europeisk högerpolitik.

Låt oss frångå moralen en smula. Oavsett om vi ser kravallerna som något produktivt eller något som förstör kommer vi få se mer liknande händelser runt om i Europa. Kravaller syns och hörs och ger utlopp för frustration. Det kommer en tid i varje människas liv när man tröttnar på att ta emot skit och man börjar ge igen. För majoriteten handlar det inte om ”om” utan om ”när” den gränsen passeras. Eftersom dagens ekonomiska system mer än någonsin tidigare gömmer makthavare och försöker få arbetarklassen ansvarig för sin misär så slår man mot närmaste möjliga måltavla. Statens våld är dock fortfarande tydligt, om det är iklätt uniform eller består i att försämra trygghetssystemen. Våld föder våld brukar det heta och det är kanske så vi måste se kravallerna i Grekland – en reaktion på ett system som för länge sedan fyllde bägaren. På gatorna i Grekland, det här är bara början

  • Facebook
  • Twitter
  • del.icio.us
  • Print

herman

12 kommentarer till På gatorna i Grekland…

  1. Vidar

    Gjorde en snabb intervju av en ex. student och autonom från Aten om situationen där när kravallerna pågått i tre dagar: http://samhallsfeber.wordpress.com/2008/12/13/film-atenbo-om-kravallerna-mm-i-grekland

  2. Salem

    intressant, men det är faktum det som händer, och man är rädda att det kan förvärras nu i med att måånga jobb för arbetare kommer att försvinna med den internationella finanskrisen.
    En ung grabb samvetslöst mördades av poliser, dock gick man ut med att kulan stutsade mot honom på någon vridet sätt.

    Man kan söka på youtube där olika klipp visar polismän misshandlar immigranter brutalt.

    grekiska poliser hand i hand med nazister syns till exempel på denna video: http://www.youtube.com/watch?v=bdlafYtbVY8

    ett fortsatt konflikt som kommer att skörda många fler offer, dessa offer kommer att vara unga personer som går ut i frustration för att protester…

  3. Rickard Melkersson

    Jag ogillar kapitalism och elitistiskt ledarskikt, och håller således med i kritiken, jag håller med er som kritiserar det här på ett moget sätt. Men jag finner givetvis den mer primitiva demonstrationsmetodiken än mer kritiserbar.

    ”Anarkofascisternas” beteende signaliserar desperation. Man uppförstorar dödsskjutningen in absurdum, och tror att denna händelse rättfärdigar allmänt avskrädesbeteende, inte bara i Grekland, verkar det som, utan även runt om i Europa.

    Detta är typisk rättshaveristisk logik à la rödvänstern. I det spända läget som socialister frammanar, så är det nog inte lätt för det polisiära att, enligt eran logik, alltid agera klanderfritt. Man har alltid dessa röda ögon på sig (som mycket riktigt beror på helt annat), och vid ett felsteg, så anklagas alla potentiella ”fascister” kollektivt, och revolutionen är i full gång.

    Det är här problemet ligger. Man ska givetvis kunna få kritisera och, på ett moget sätt, demonstrera. Men så fort något tragiskt händer, så spelar lagar ingen roll längre, och den så typiskt rättshaveristiska socialismen blir än en gång till självutnämnda hjältar.

    Mvh

  4. Rickard Melkersson

    PS: Sen håller jag med om att Europa har ett ganska påtagligt liberal(eller höger om man så vill)betonat ok över sig, vilket jag inte finner särskilt roande.

    Det är dock vänstern som jag i detta, och i de allra flesta andra, fall anser förjäna den primära kritiken.

    Mvh

  5. Erik

    Varför så lite demonstrationer i Sverige mot kapitalismens kris? Det är ju en given fråga just nu! Måste styras upp!

  6. M

    Rickard: du säger att du ogillar kapitalism men fördömer alla försök till att ta oss bort ifrån den. Hur går det ihop?

    Och angående ”anarkofascisterna” så passar väl ett grafitticitat som står på väggarna i Grekland just nu:”We destroy our present because we come from the future”. Right on comrades.

  7. Rickard Melkersson

    M: Man kan ogilla generell kapitalism även om man inte är socialist. Dessutom så finner jag inte avskrädesbeteende som någon tilltalande metod at kritisera kapitalism på

    Mvh

  8. M

    Då har du ingen verklig kritik av kapitalismen.

  9. Jonatan

    Jag förstår till viss del Rickards synsätt, jag tycker det är alldeles riktigt att problematisera den otroliga och utanför rimlighetens gränser uppblåsta hysterin kring den enskilda dödsskjutningen. Man kan ha många synpunkter på de kravaller som eskalerar runt om i Europa och granskande diskutera dess substans och resultat. Men man måste se kampernas riktiga innehåll och vad denna kaotiska och ytterst dystra tid kan för med sig, något som Rickard fatalt misslyckas med:

    Arbetare – tillsammans – med ungdomar har demonstrerat tillsammans, ockuperat byggnader (hyreshus, kommunhus, fackföreningar – och partilokaler) och funnit en gemensam nämnare i sin kamp – klasskampen. De tar sin kritik av kapitalismen ett långt steg längre än genanta ”hooligans” (som R kritiserar) och mossbelupna smakdomare (R själv) som klagar men inte vet vad de ska göra med sin uttryckta ”misstro” gentemot kapitalismen.

    Arbetarna tillsammans med studenterna för fram kritiken av lönearbetet, moralen, språket, den rådande hegemonin, det borgliga varandet och det frigörande perspektivet att vi måste våga ett utträde ur detta samhälle. Insikten att de befinner sig i samma situation: likt arbetarna är fängslade i arbetet är studenterna det i skolan är progressiv, riktig och total.

    Pga. av det yttersta spända läget (missnöje gentemot resultatet med ursprung i decennier av högerpolitik, statens våld, den globala finanskrisen etc.) kan mycket hända, om än på gräsrotsnivå: vi vet ju alla att ingen omdaning av kapitalet kommer att stå vid dörren imorgon. Men det kritiska läget i Grekland leder otvivelaktigt till att nya sociala relationer tar form och att kapitalets mest effektiva vapen: att splittra oss, i bästa fall kan börja glida dess uppehållare ur händerna.

    ”Antingen skapar vi själva vår historia eller så låter vi den skapas åt oss.”
    /Arbetarrådet i den befriade byggnaden som förr tillhörde GSEE, Aten

  10. Jonatan

    detta var givetvis inget svar till eriks klarsynta inlägg utan ett ”självständigt” inlägg.

    ursäkta för missförståndet.

    /J

  11. M

    Öhm, på vilket sätt är demonstrationer en utvecklad kritik av kapitalismen? Och på vilket sätt bygger kravallerna inte på en insikt om klasskampen. Förvirrat inlähh, jonatan.

  12. Jonatan

    Jag ber om ursäkt om du funnit inlägget förvirrande. Jag ska försöka att klargöra mitt anförandes innehåll:

    När jag skrev ”Arbetare – tillsammans – med ungdomar har demonstrerat, ockuperat byggnader…” så skulle jag kanske ha skrivit kravaller då den typen av demonstrationer såklart inkluderas i vad jag menade med ”demonstrationer” (jag åsyftade såväl fredliga som våldsamma, där kravallerna dock är det primära av de två tillvägagångssätten). Jag ber om ursäkt för att jag rörde ihop begreppen.

    Vad jag menar med utvecklad kritik av kapitalismen är att den kamp som många studenter tillsammans med arbetare utgör, går bortom politiska organisationer (såväl kommunistpartier, fackföreningar eller anarkistiska ”rörelser”) och bygger på sociala relationer – det mänskliga varandet. Jag anser att sådana här direkta kontakter är mer progressiva än när ”kravallturister” kastar sten eller när fackliga sammanslutningar tågar med plakat i händerna.
    Jag tror på spontaniteten mellan människor snarare än organiserandet i politiska organisationer. Jag kan förstås finna positiva sidor, händelser osv. i organiserade rörelser men jag tror inte det är dom som är det primära i kampen mot kapitalismen.

    Jag menar såklart inte, som du har uppfattat det, att kravallerna inte bygger på klasskamp – tvärtom. Tråkigt att mitt (fel)användande av ”demonstrationer” fick dig att läsa hela texten så som du har gjort. Jag menade ju snarare att hos den här typen av kravaller (som uppkommit genom sociala gemenskaper, spontanitet etc.) är ett ytterst totalt klassperspektiv närvarande.

Kommentera

Connect with Facebook