Termometermodellen

Ibland när jag diskuterar rasism och antirasism med människor i min närhet kläcker någon ur sig att antifascister och nazister är av samma skrot och korn. Att ideologi är en cirkel där extremerna möts eftersom de båda använder våld. Detta problematiskt på många sätt. Dels för att metoden jämställs med ideologi och dels för att det inte alls tar hänsyn till maktförhållanden mellan grupper eller samhällelig kontext. Istället för analogin med cirkeln tror jag det är vettigare att se samhället som en klassisk gammal termometer där rött är rött och blått är blått. Hela det röda fältet tjänar på en utvidgning av detsamma, det röda drar desto mer rött på termometern och hela det röda fältet blir större. Ytterligheten påverkar alltså det som är mainstream och tvärtom.

Samhället blir mer och mer präglat av rasistiska åsikter. Även om de som öppet kallar sig rasister inte blir fler drivs politiken i en oroväckande riktning, såväl i Sverige som i övriga Europa. Främlingsfientliga och högerpopulistiska partier i parlamenten är idag mer regel än undantag i europeisk politik. Folkpartiets gamle ledare Bengt Westerberg gick ut ur TV-studion när Bert och Ian från Ny Demokrati kom in efter sin valsuccé 1991. Skulle Jan Björklund ha samma integritet idag skulle han få lämna sitt eget partis möten gång efter annan. Partiet har totalt bytt fokus i frågan, från tolerans till intolerans. Socialdemokratisk flyktingpolitik följer samma bana och har dragit utveckling åt ett motbjudande håll.

Om vi som socialister vill analysera hur rasismen ser ut i samhället idag är det intressant att titta på nazisterna. Även om deras reella påverkansmöjligheter i dagspolitiken är marginell så legitimerar de rasismen, då de ger grupper som driver rasistisk politik utan att nödvändigtvis kalla sig rasister möjlighet att ta avstånd. Genom att till exempel säga: “nej, de är de onda, vi är inte som dem”.

Det handlar om att se hur två olika uttryck av rasism hänger ihop; brända flyktingförläggningar, Ny Demokrati och Lasermannen kom inte bara i samma veva av en slump. Allt som sker gör det i en kontext där det antingen accepteras

Folkpartiets gamle ledare Bengt Westerberg gick ut ur TV-studion när Bert och Ian från Ny Demokrati kom in efter sin valsuccé 1991. Skulle Jan Björklund ha samma integritet idag skulle han få lämna sitt eget partis möten gång efter annan.

eller fördöms av makthavare och media (vilka media som nu än kan fungera). Vad som accepteras förändras ständigt. Under tidigt 1990-tal förändrades till exempel bilden av invandrare till att handla om problem, offer och oöverstigliga kulturbarriärer. Tidigare fanns inte den synen, men idag är det med få undantag den vi möter.

Det pågår en ständig kamp om termometerns utrymme. Vi som är röda eller svarta kämpar för arbetarklassens intressen precis på samma sätt som de blå kämpar för sin klass intressen, den ägande klassens. Rasismen är en del som kan användas av ägandeklassen för att skapa splittring, men aldrig tvärtom. Därför är det farligt när splittringen blir normaliserad, en del av vardagen. En del i hur vi tänker och ser på våra medmänniskor. När arbetarklassen ser varandra som konkurrenter snarare än kamrater är våra chanser att flytta fram våra positioner mycket små.

Det finns flera lärdomar vi måste dra av termometertanken. Att alla former av rasism samverkar, även om Sverigedemokraterna och NSF tar avstånd från varandra hjälper de varandra. Vi kan alltså inte ignorera tokstollarna längst ut lika lite som vi kan strunta i dem som inte utgör ett fysiskt hot mot oss, då de kan normalisera rasistisk politik hos etablerade partier.

En annan lärdom är att arbetarklassens positioner fungerar på samma sätt, därför bör vi vara försiktiga i hur vi riktar kritik mot andra rörelser i vår idériktning. Borgarna kommer alltid att försöka koppla samman allt gemensamt ägande med terrorism och Gulag, eftersom det hotar deras maktpositioner. Det är när vi möter på motstånd som vi vet att vi går framåt. Tanken på cirkeln där extremerna möts är liberal. Ett sätt att koppla ihop en, ibland odisciplinerad, kamp för gemenskap och solidaritet med nazisters planerade våldsdåd.

  • Facebook
  • Twitter
  • del.icio.us
  • Print

herman

3 kommentarer till Termometermodellen

  1. Svartingen

    ”En annan lärdom är att arbetarklassens positioner fungerar på samma sätt, därför bör vi vara försiktiga i hur vi riktar kritik mot andra rörelser i vår idériktning. ”

    Menar du att jag inte bör vara kritisk mot Sovjets ockupationspraktik eller pol pots utvecklingsfientlighet? om du nu räknar dom som socialister

  2. herman

    Nja, alltså ett folkmord är ju alltid ett folkmord och det ska aldrig försvaras, men det finns jättemycket att diskutera kring hur vi ska förhålla oss till de statskapitalistiska staterna. Petter har skrivit bra kring det här: http://antigon.wordpress.com/2008/04/02/historiker-mot-propagandistisk-historieskrivning/

    Jag skriver att vi ska vara försiktiga i hur vi riktar kritiken. Det betyder inte att vi ska låta bli det utan just tänka över det.

  3. Nom-de-Guerre

    Svartingen: Jag tror han avsåg aktiva, levande rörelser här och nu, inte gerillor i Indokinas djungel för 30 år sedan…

Kommentera

Connect with Facebook