Vad är ideologi?

Vad är ideologi? Nej, på riktigt. Jag vill att vi funderar över detta en stund. Det görs inte så ofta nu för tiden.

Inte i Syndikalisternas nya ansikte, till exempel. Boken, ett illa skrivet och ännu sämre underbyggt beställningsjobb vars konkreta innehåll bemöts bra i Arbetaren utmålar SAC som en extremistisk rörelse med ett kreativt förhållande till lagen. Det antyds bland annat att man förskingrar pengar och hotar privatpersoner för att driva igenom sina krav.

Men inte bara det: man tillämpar dessutom stridsåtgärder! Uppmuntrar till maskning! Har ”de ryska anarkisterna Peter Kropotkin och Michail Bakunin på väggarna”! Samma retorik går igen i en debattartikel av folkpartisten och hamnförmannen Ragnar Arvidsson, där han frågar sig vilken hamn som ”vågar säga nej till Hamnarbetarförbundets krav när de vet att en strejk skulle göra att kunderna skulle välja en annan hamn?”

Nej precis, tänker man förvirrat. Det är ju det som är meningen. Varför skulle vi annars strejka? Eller vadå? Va?

Så här blir det ofta när den någorlunda radikala vänstern, inklusive Vänsterpartiet, kommer på tal. Har man en annan konsensusgrund än den socialliberala är det viktigare att ta avstånd från sina åsikter än att kunna argumentera för dem. Annars är man ”extremist”, vilket betyder – vadå?

Allt från att man förespråkar kvinnlig rösträtt till att man vill förbjuda barnaga, historiskt sett. “Extrem” är ju inget kvalitativt begrepp. Det är positionsbestämmande. Man är extrem i relation till mitten. Det är denna mitt som aldrig diskuteras, eftersom den tycks vara det neutrala och sanna. Och det är den här medvetandeprocessen som enligt den marxistiske filosofen Louis Althussers berömda definition är just ideologi – det som får förhållandena omkring oss att framstå som objektiva.

För ideologi är inget man tar av och på lite som man vill. Det finns där, hela tiden, oavsett om man är syndikalist eller ”varken vänster eller höger”. Skillnaden mellan SAC och många av deras ovänner är att de förstnämnda faktiskt anser att de förespråkar ett visst samhälle. Huruvida detta samhälle är bättre än det rådande är upp till var och en att ta ställning till, men det finns ingen politik, inga stridsåtgärder, inga reformer, som inte grundar sig i en viss syn på människan.

Att den här dimensionen har gått förlorad i det politiska samtalet är inte bara beklämmande rent allmänt. Det är också ett akut demokratiskt problem. Grupper utanför mittfåran drivs av visioner, inte av administrativ kompetens, och när visioner som koncept förpassas till det förflutna sker samma sak med dessa gruppers existensberättigande. I stället för att säga: ni har fel, räcker det med: ni är extremister.

Då blir det också lätt att, som vi har sett de senaste veckorna, bunta ihop vänstern med personer som Anders Behring Breivik. Det spelar ingen roll att den senare har tio år i Norges näst största parti bakom sig. Logiken är ju binär: en extremist är någon som inte är som vi, och detta vi är först och främst en negation av allt ont. Hit räknas inte bara kommunism och nazism, utan också “våld” och “hat”, vilket gör att Behring Breiviks åsiktsbröder på Axessredaktionen kommer undan med att vara lätt skeptiska till den påstådda islamiseringen av Europa. Att hata fascism däremot, där går fan gränsen. Inga stridsåtgärder i vår liberala demokrati!

Det är som att man tror att samhället egentligen är rättvist, och att detta essentialistiska paradis kommer blottläggas om alla bara chillar lite. Att klasskampen alltid har förts uppifrån, att kapitalet självt upprätthåller sin makt med repression och våld, syns inte från elfenbenstornet där allt dåligt per definition är extremisternas fel.

Men ideologier, oavsett ansedd grad av extremism, är inte jämförbara storheter där formen bestämmer innehållet. SAC mördar inte sina meningsmotståndare. Det gör sällan radikalkonservativa nationalister heller, men när det väl händer borde strålkastarna riktas mot de samhällsprocesser som reproducerar deras världsbild på ledarsidor, på bloggar och i riksdagen. Så länge vänsterns och syndikalismens fiender inte uppdaterar argumenten från 1908 blir det svårt att få till stånd ett samtal där rimlig kritik kan föras och mer akuta hot än världsrevolutionen bekämpas.

Och det viktigaste av allt: även om man, som de båda författarna till Syndikalisternas nya ansikte, ska komma med invändningar mot SAC:s strategier bör man åtminstone ha en idé om var man själv befinner sig och vad man vill ha i stället. Lugn på arbetsmarknaden? Okej, men hur hade arbetsmarknaden sett ut utan en lång tids militant facklig kamp?

Fundera på det. Fundera på vad ideologi är, fundera på var och i vems intresse era etablerade sanningar skapas, och återkom när ni kan dra de slutsatser som faktiskt krävs om man ska avfärda en hel rörelse. Om du inte är extrem, vad är du då? Objektiv?

rebecka

5 kommentarer till Vad är ideologi?

  1. Daniel Strömholm

    Ett mycket välskrivet inlägg som belyser poänger om ideologi jag själv slagits med i diskussioner med bekanta mot tanken på att det finnas en ‘neutral’ position i samhället. Precis som du skriver är samhället – som har sin basis i politik – färgat av ideologi i någon mening eftersom det är den bakomliggande kraften till handling. Politik är att handla. Handling kräver motivation, och motivation grundar sig i sin tur i idéer och uppfattningar av normativt slag om hur samhället bör vara.

  2. Patrik Standar

    Ett glädjande inlägg och detta är något som jag många ggr har belyst i diskussioner. Folk måste våga kämpa för sina åsikter för att förändring skall ske. Vi måste uppmana till diskussion av åsikterna istället för att bara stämpla dem som extrema. Det handlar inte om att hålla med om åsikter man inte själv tror på, det handlar om att bemöta och kritisera på ett konstruktivt vis. Men en följd av den postmoderna verklighet vi idag lever i har tyvärr blivit att man har svårt att säga sig stödja en ”ideologisk tanke”. Många har idag svårt att tänka sig att följa ett parti om det inte kan stödja allt inom partiet. Istället får vi små enfrågepartier som inte kan göra någon större förändring.
    Vi kan aldrig vara helt neutrala och det viktiga är att vi vågar ta diskussion och väcka tankar om det vi tror på.

  3. Anton

    Ja, men skillnaden mellan Syndikalisterna och alla andra, är att de är extremt få i jämförelse. Kanske bör de någon gång klia sig i huvudet och fundera på varför 98% av landets befolkning inte alls tycker som de gör, och varför en stor majoritet tycker att deras åsikter och metoder är rent avskyvärda och inte hör hemma i vårt samhälle.

    Men det skulle ju aldrig komma på fråga, eftersom Syndikalisterna vet att de och endast de har objektivt rätt, och alla andra har fel.

  4. Stolt syndikalist

    Vi röstar med fötterna. Syndikalism handlar inte om åsikter, inte om vad man tycker till vardags. Jobbar du ”på golvet” på en arbetsplats tjänar ofta du på att vara med i den syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Vi försvarar varandra från kapitalet, som bara vill pressa så mycket pengar ur oss som möjligt, vilket leder till mycket oegentligheter, tillfälliga osäkra anställningar, usla arbetsvillkor, farlig arbetsmiljö lönedumpning, fusk och lurendrejeri. Detta är fakta. Är du taxiförare, tunnelbaneförare, papperslös eller systembolagsanställd i Stockholm har du genom objektiv handling ofta fått tryggare anställning, bättre arbetsvillkor, högre lön etc. Det spelar ingen större roll om vi totalt sett är få syndikalister är utslaget på Sveriges befolkning. I vissa branscher är vi relativt starka. På vissa arbetsplatser är vi i majoritet dvs. ALLA SOM ARBETAR DÄR ”TYCKER” SOM VI, DVS SIG SJÄLVA. För i slutändan handlar det alltid om fackliga frågor. Tycker du inte att de som jobbar på ett jobb borde ha sista ordet gällande vad som är bäst för dem? Välja vilket fack de vill? Du skulle bli förvånad hur mycket oftare våra ”avskyvärda metoder” är förhandling eller att informera allmänheten om ljusskygg skit som pågår, saker som våra medlemmar utsätts för. Sånt som folk ofta kan känna igen sig i från sina arbetsplatser. Stridsåtgärder tar vi till först när arbetsgivare vägrat förhandla eller komma med en rimlig lösning på t.ex. arbetsmiljöproblem, vägrar följa lagar (arbetsrätt) eller betala vita lönar etc. Då strejk eller fredlig blockad, lagligt sanktionerade fackliga metoder också LO-kollektivet använt sig av i hundra år. Men det bryr du dig inte om för du är bara ett litet näringslivstroll!

  5. Nicklas Eriksson

    ”Kanske bör de någon gång klia sig i huvudet och fundera på varför 98% av landets befolkning inte alls tycker som de gör, och varför en stor majoritet tycker att deras åsikter och metoder är rent avskyvärda och inte hör hemma i vårt samhälle. ”

    Vad är det för avskyvärda metoder då?

Kommentera