Arbetsrätten måste bli starkare
Häromdagen gick finansminister Anders Borg till storms mot näringslivet (DI 3/7). Tillsammans med borgerliga företrädare ur hans egen regering har man under den gångna Almedalsveckan fört fram krav på att luckra upp arbetsrätten, som ett sätt att minska arbetslösheten.
Men mot bakgrund av den forskning som finns på området, där Sverige tillsammans med Portugal pekas ut som det land i Europa med den mest flexibla arbetsmarknaden, avfärdas utspelen.
Hos finansministern finns en lätt irritation. En politik, som förordar att man ytterligare avskaffar arbetares rättigheter för att lösa arbetskrisen, är inte erforderlig. Dessutom måste samtalstonen från näringslivets håll ta mer sansade former: ”Jag skulle vilja att Svenskt Näringsliv inför den kommande avtalsrörelsen skruvade ned volymen på sina ideologiska megafoner”, sade Borg på veckans ekonomiseminarium i Visby.
Också allianskollegorna fick sig en släng av sleven. Borgs uppläxning var inte endast en uppvisning i djärvhet, utan kanske främst en väsentlig avvikelse från den linje som alliansen hittills drivit i arbetsmarknadsfrågor.
Maud Olofsson (c), som under Almedalsveckan dundrade på om att fortsätta luckra upp arbetsrätten, har nu fått svar på tal av regeringens ekonomiexpert.
I 20-30 år har det i Sverige beslutats om arbetsmarknadsreformer vilka haft som mål att försvaga arbetsrätten till förmån för arbetsgivares köpglädje. Enligt min mening har reformerna haft effekt. Den nuvarande arbetsrätten är inte mycket att hänga i julgranen.
Och att Borg är tillfreds med som det är nu, är förstås inget positivt. För mig är trygga och säkra anställningar ett absolut grundkrav att ställa som arbetstagare. Men denna trygghet skall inte endast omfatta villkoren på arbetsplatsen, också när man är hemma från arbetet måste tryggheten finnas där.
Att ta anställning i dag, är för det allra flesta emellertid ett högst osäkert och otryggt företagande. Framför allt är det resultatet av en förvirrad och insiktslös debatt, där vi unga tillskrivs egenskaper som vi står främmande inför. ”Ungdomskulturen” sägs gå ut på att vi föredrar att gå in och ut på arbetsmarknaden på korta visstidsanställningar med dåliga villkor framför en fast anställning. Så är förstås inte fallet, tryggheten måste gälla dygnet runt.
Att vakna upp kallsvettig mitt i natten och inte veta om man får fortsätta arbeta dagen därpå, är vad som blivit av alla dessa välsignade uppluckringar och liberaliseringar. Magsår, migrän, ångest. Därför är det klokt att lyssna till finansministern när han är på det här humöret, smäller sina allianskollegor och näringslivet på fingrarna.
Å andra sidan är det inte han utan de radikala fackförbunden, som är förtjänta av ryggdunkningar och applåder. Ryggdunkningar, så att de säkert förstår att de har många och tunga utmaningar framför sig. Applåder för att de alls förmår existera i ett klimat som detta. Ironiskt nog är vi i dag få i politiken som kämpar för trygghet – mot osäkra anställningar. Individualismen är stark, arbetsrätten svag.
Låttips: Perkele – Working Class
