Intervju med en ockupant

Dagens Konflikt träffade Anders Olsson* från Lund efter Ockupationsfestivalen, för en intervju om ockupationerna. Anders arbetade med bland annat mediaarbetet under festivalen. Han vill understycka att det han säger i den här intervjun bara står för honom och inte är något officiellt uttalande ifrån arrangörsgruppen.

Vad lyckades ni med under ockupationsfestivalen?

Vad vi lyckades med under helgen var att göra hela Lund till en möjlig stad att ockupera. Under lördagen deltog cirka 1000 personer i ockupationsförsöken. Det måste ses som ganska anmärkningsvärt när 1000 personer samtidigt, mitt på blanka dan, mitt i lördagsshoppningen, bildar kedjor och tillsammans bryter mot egendomsrätten för att lösa bostadsbristen.

Jag tror inte att det har hänt förut, i alla fall inte i Lund de senaste åren. Men visst, vi har haft tusen personer på stan förr som löpt amok under 30:e november. Men aldrig en folkmassa på exakt samma gata inbegripna i en och exakt samma handling, med exakt samma metod. Under 30:e november förra året hade vi en gemensam demonstration som mynnade ut i många olika konfrontationer, med många olika metoder för att försöka stoppa nassarna.

Vad misslyckades ni med?

Vi lyckades inte hålla ockupationerna under lördagen. På två ställen tog vi oss in men var inte tillräckligt många. Och det beroende på polisinsatsen, som visserligen inte var jättestor men däremot jävligt våldsam. Det märktes på snutarna som blev inträngda i porten på Bredgatan. De var ganska få, men däremot blev de helt galna och började använda batongerna mot oskyddade huvuden och knän. Enligt deras egna siffror var de 200. Kanske finns det en samband mellan att de var så få och de var så våldsamma. Men och andra sidan vet man inte vad som hänt om de varit flera, de hade kanske bara hade varit ännu våldsammare i skydd av varandra.

Man kan alltid peka på misslyckanden. Men man måste vara medveten om att vi aldrig kan veta exakt hur det ska gå innan, det vore fullständigt orimligt. Däremot kan man göra vissa rimliga antaganden och sen köra. Det kommer aldrig gå exakt som vi tänker oss innan. Kanske är det tjusningen med massmilitans. Och kanske är det så vi måste förhålla oss för att verkligen lyckas. Genom att alltid se till situations förutsättningar och vara flexibla.

Varför tror du att det blev en sån uppslutning under lördagen?

Jag tror att det beror på att arrangörsgruppen jobbat jävligt hårt och jävligt öppet med attityden ”att vi ska ockupera hus den här dagen” och ”vi kommer att göra det på det här sättet”. Det enda man höll hemligt framtill ockupationerna var de exakta husen. Men annars visste varenda kotte som befann sig på stortorget eller Breddgatan vad det var vi skulle göra. Vi var hela tiden öppna med att vi skulle ockupera hus och att vi skulle göra det med konfrontativt ickevåld.

Jag tror att det gjorde folk jävligt trygga på plats. För att ockupera hus under 165 behövde man inte tillhöra någon sluten grupp. Man behövde inte vara någon super-ockupant-aktivist, man behövde inte ens varit i ett enda ockuperat hus hela sitt liv innan för att bli husockupant under helgen. Det enda man behövde göra vara hålla ihop och hålla sig till ickevåldspolicyn. Och det gjorde folk trots att polisen våldsamma agerande.

Men var det inte sluten grupp som ockuperade huset vid St. Lars under lördagsnatten?

Visst var mötet som beslutade om ockupationen slutet. Det märktes med tanke på att snuten inte lyckades få någon som helst information om var man skulle slå till. Besluten togs där och då. Och det var en av poängerna med festivalen. Att samla ihop en massa människor som ville ockupera hus. Låta dem ta initiativ där och då. Allt man behövde göra var att dra ihop ett gäng frivilliga, vilka det inte fanns brist på, ha ett möte och besluta sig för ett hus. Men på lördagsnatten beslöt man sig för att vara slutnare och att hålla huset hemligt, eftersom söndagens demonstration inte var förberedd för att bryta igenom poliskedjor, som den var under lördagen. För att undvika poliser var man tvungna att vara slutnare.

Om jag har förstått det rätt, jag var inte där, men så bestod St. Larsockupanterna av ganska få Lundaockupanter, väldigt många tillresta och väldigt många förstagångsockupanter som hade fått blodad tand under lördagen. Men vi var hela tiden öppna med att det skulle ockuperas hus under hela helgen, att ockupationsförsöket på lördagen inte var det enda. Hur hade det sett ut med en festival med bara ett inbokat band? Allt vi gjorde var att ställa Scenen till förfogande.

Varför är rörelsen så stark just nu i södra Sverige?

Jag tror att det har med flera saker att göra. Dels har det med närheten till Köpenhamn att göra, en hel generation unga aktivister åkte över till Ungdomshuset och blev husockupanter över en natt. Sen har det med kapitalismen att göra. Gentrifieringen, bostadsbristen och segregationen att göra som är så pass påtaglig här nere.

Själv insåg jag först samma kväll som Smutronstället revs att vi hade blivit en rörelse. När 60 personer ifrån Lund och Malmö dök upp på ett möte och ville göra något. När hade det senast dykt upp 60 personer på ett spontan inkallat möte?

Sen har det också att göra med att den autonoma rörelsen överlag är så pass stabil och framgångsrik här nere just nu. Under ESF drog vi 2000 personer till en gatufest. 30:e november var det nästan 1000 personer på stan i den rörliga blockaderna mot nassarna. I samband Rosengårdsockupationen och de efterföljande kravallerna var vi där. Mobiliseringen till Stoppa matchen måste också förstås i det ljuset. Bara i Lund finns det 4-5 olika konternuerliga autonoma organisationer. Det gör att en våg av till exempel ockupationer har en plattform att agera utifrån.

Sen ska vi också komma ihåg att klassmedvetandet i södra Sverige har stigit under det senaste året. I och med till exempel bostadsbristen och ockupationerna har en insikt växt fram. Att alla vi unga, arbetslösa, studenter med flera, som har problem på både bostads- och arbetsmarknaden har något gemensamt. Att vi inte kan få bostäder. Och att dem som fattar besluten, om det så är kommunalpampar eller om det är näringslivschefer, är något annat vi. Och att de inte har något intresse av att lösa bostadsbristen, utan snare utgör problemet.

Vad händer härnäst?

Ockupationerna kommer att fortsätta. Alla de människor som blev husockupanter under festivalen gjorde sig själva viktiga erfarenheter. Erfarenheter av massmilitans och ockupationer. Erfarenheter som de kommer att föra med sig till sina respektive sammanhang, till sina organisationer och till sina arbetsplatser. Mycket har med den nuvarande den nuvarande bostadssituationen att göra, men det har också att göra med den pågående finanskrisen att göra.

Historien kanske kommer att ge mig fel på den punkten, men vår tids husockuaptioner liknar vilda strejker. Samma moment av att folk har fått nog och att man tar till metoder som bryter mot hela samförståndet och hela den borgerliga logiken. Precis som i vilda strejker består ockupationerna av människor som upplever att de inte har något att förlora, att det bara är att köra och inte vänta på att några byråkrater ska be om lov. Arbetargrupper som agerar organiskt, där de befinner sig mot de problem de utsätts för. Under det senaste åren har vi redan sett vilda strejker. Busschaufförer i Köpenhamn som fått nog, lastbilschaufförer i Danmark som helt sonika blockerade Öresundsbron, Volvoarbetare i Umeå som inte alls gillade varslen. Husockupanter måste också förstås som organiska arbetargrupper som själva tar tag i sina problem där de befinner sig. Och av historien vet vi att vilda strejker ökar i kristider och nu vet vi att också husockupationer följer.

Till en viss del handlar det också om hur borgarna agerar. Bara i Lund har oppositionen lagt fram ett fullständigt vansinnigt sparpaket. Vilket ju för sig inte är förvånande. Men sättet man gör det på tyder på att de inte har lärt sig något de senaste månaderna. Tvärtom verkar de översatt några gamla instruktionsmanualer ifrån Margret Thatchers era. Där man möter krisen med mera nyliberalism och där man möter arbetarklassen med polisinsatser. Men det kommer att innebära att bland annat fritidsgårdar läggs ner, flera vårdboenden att privatiseras och ett antal lärarjobb att försvinna. Några nya bostäder kommer vi inte att se. Arbetslösheten kommer att stiga. Krisen kunde inte komma mindre olägligt för Lunds kommunpolitiker, därför att folk kommer inte sitta hemma se på den här gången. Det kommer bli en het sommar och en röd höst.

* Anders Olsson är ett fingerat namn

herman

Kommentera artikeln…

Intervju: Pridefestival i blåsväder

Under de senaste veckorna har det blommat upp en ganska stor diskussion i Uppsala mellan Folkpartiet i Uppsala, och Uppsala Pride. Folkpartiet anklagar Pridefestivalen för att vara vänstervriden och att de känner sig exkluderade av Uppsala Prides ståndpunkter. Även Uppsala Nya Tidning har på ledarplats kritiserat politiseringen. Dagens konflikt tog ett litet snack om Pridefestivalen […]

Läs hela artikeln… (2 kommentarer)

Problemet med att inte ”ta” hus

Såhär några dagar efter Ockupationsfestivalen i Lund är det intressant att följa den efterföljande debatten. För det finns nämligen inte någon debatt. Snarare ser vi ett gemensamt projekt som spänner från högerpartier via polisen till vänsterpartierna. Ett projekt som främst handlar om att hålla legaliteten utanför det politiska.

Vad som anses vara tillåtet i ett samhälle utgörs inte främst av lagboken, även om den är ett viktigt opinionsbildande medel. Det finns många exempel på fullt lagliga saker som ingen skulle drömma om att utsätta andra för och tusentals lagövertramp som varje dag sanktioneras utav den allmänna opinionen.

Att ockupera ett hus, eller vad som rent juridiskt kallas för besittningsrubbning, är ett typexempel på hur gränserna för vad som är tillåtet är en gråzon som hela tiden kan förändras. Främst har vi exempel på hur illegala ockupationer sanktioneras utav samhället, som till exempel Christiania och Ungdomshuset i Danmark eller Kulturmejeriet i Lund. Sådana ockupationer slutar ofta med att politiker tvingas till juridiska uppoffringar – ägande och nyttjanderätt överförs till ockupanterna – när det ställs inför det faktum att regler och lagar inte sanktioneras utav varken ockupanterna eller den allmänna opinionen.

Ett annat exempel är områden där en aktiv och väl mobiliserad ockupationsrörelse med brett folkligt stöd tvingat fram lagändringar. I länder som till exempel Tyskland och Holland legaliserades husockupationerna kring 1970-talet. Även i England finns tydliga rättigheter för ockupanterna gentemot fastighetsägare och polis.

Men i den svenska debatten förblindas alla av oviljan att diskutera legalitetens förändringspotential. Jag skall här försöka mig på en snabb redogörelse för hur spelplanen ser ut.

Först ut kommer borgliga intressen som hela tiden påpekar att det alarmerande i besittningsrubbning är att äganderätten ifrågasätts. Vilket hotar hela vår marknadsliberala samhällsystem. Moderaten och Lund kommunstyrelses ordförande Mats Helmfrid formulerar det kortfattat med ”att ockupera är inte okej i en demokrati. Olagliga metoder kan inte accepteras”.

Socialdemokraterna intar den ansvarstagande rollen som man så länge övat på. Man är ”bekymrad” över att det inte finns någonstans att bo. Men man är också ”bekymrad” över att unga människor tar saken i egna händer. Lösningen på det första bekymret stavas tjänstemannastyrd bostadspolitik och lösningen på det senare stavas polisbrutalitet.

Vänster om är det tydligt att man ser ockupanternas uppgift som försäljare och reklam för partiets mer radikala bostadspolitik. Vänsterpartisten Hanna Gunnarsson tackar ockupanterna av smultronstället för ha lyft ”bostadsfrågan på den politiska dagordningen på ett mycket bra sätt”. Medan ockupanterna kastades ut och grät till scenerna av hur polis rev deras hem så skattade sig Hanna Gunnarsson lycklig över att bostadsfrågan blivit en het potatis för partiet i kommunfullmäktige.

Men Hanna avslöjar också i all hast sin egen svaghet. ”Att ockupera hus är inte en lösning. Det är bara tramsigt, barnsligt och riskerar lätt att vända de vi vill ha med oss, mot oss istället”.  Vi som någonsin deltagit i ockupationsrörelsen vet att det inte är vår egen legitimitet vi utmanar med ockupationerna, det är Hannas och kommunpolitikens.

Det är alltså tydligt att det enda som ryms inom det politiska är just bostadspolitik i den specifika form Hanna själv sitter på beslutsmonopol för. Med hjälp av polis och Alliansen-trogen media målar man gång på gång upp bilden av att det handlar om två vitt skilda saker. Seriös bostadspolitik på den ena sida och polisiära ordningsproblem på den andra.

Men Hanna kunde inte ha mer fel. Det som står i centrum är det som binder samman dessa två sidor, ett ifrågasättande av det legala. Vad vi behöver är just vad man lyckats med i andra europeiska städer. Rätten att med ockupationen som redskap försäkra sig om att tomma hus inte står och förfaller samtidigt som bostadslösheten ökar och kommunpolitiker stänger ned ungdomsgårdar.

Låt oss ta minst ett hus i år!

jesper

35 kommentarer

Vad var det vi sa? – Finanskapitalet, krisen och makten

Så sent som hösten 2008 kunde det hävdas att vi levde i den bästa av världar. I alla fall vad gällde ekonomin. Ett halvår senare tvärnitar tillväxten samtidigt som arbetslösheten exploderar och högerregeringar förstatligar banker. I nya numret av Socialistisk Debatt ges några av världens och Sveriges vassaste vänsterekonomer sin syn på krisen, maktförhållandena bakom […]

Läs hela artikeln… (3 kommentarer)

ockupanter på taket

Polisen har spärrat av området. Ett tjugotal personer sitter på husets tak. Läs vidare på www.motkraft.net

Kommentera artikeln…

demonstrationen upplöst

Alla rör sig i mindre grupper mot huset. Ljudet av helikoptern ständigt närvarande.

Kommentera artikeln…

nytt hus ockuperat!

Ljudbilen berättade att ett hus ockuperats i natt. Glädjefnatt i demonstrationen. Alla rör sig möt det nya huset.

Kommentera artikeln…

poliser följer demonstrationen

Drygt tio piketer är bakom demonstrationen och de flesta sidogatorna är avspärrade.

Kommentera artikeln…