Högerextremismen egentligen vänster?

Det brukar debatteras fram och tillbaka huruvida högerextremismen ska anses vara höger eller om de i själva verket rört sig så långt högerut att de återigen ska anses som ett vänsterfenomen. Människor som i övrigt inte talar om eller tillskriver klasstillhörighet särskilt mycket betydelse ser det plötsligt som en nyckelkategori.

Ofta går debatten ut på att beskriva fascismen som en moralisk skuld, som de stökiga barn som endera sidan inte riktigt vill ta hand om. Märkligt nog så tas det ofta för givet att de aktiva fascisterna tillhör arbetarklassen, och debatten handlar mest om huruvida det finns ett ledarskap som hämtats ur överklassen – något som givetvis tenderar att hamna nära ett klassiskt arbetarförakt om lättledda ”goons”.

Det finns ganska få tillförlitliga rapporter på vilken klasskaraktär de uttalade svenska fascisterna har, och då de är numerärt obefintliga så skulle det vara svårt att dra några konkreta slutsatser av sådana siffror. Som en jämförelse läckte nyligen British National Partys medlemsregister ut på nätet och efter ett sammanställande av yrkeskategorier visade det sig en förvånansvärt stor del av de betalande medlemmarna vara chefer, mellanchefer och affärsägare. Förvånansvärt eftersom dessa delar utgör en såpass liten numerär del av den brittiska befolkningen, men det stämmer väl med den klassiska analysen att fascismen mobiliserar reaktionära delar av medelklassen som slår vakt om sina egna positioner i tider av försämringar.

Mindre förvånande är att en stor del av de BNP:s medlemmar som kan räknas till arbetarklassen kommer från yrken med en långtgående atomisering, där traditionellt starka arbetarkollektiv nu gjorts om till egenföretagare utan att deras omständigheter i övrigt förbättrats. Helt plötsligt består en arbetsplats av lika många företagare som är sig själva närmast. I kategorin arbetare med F-skattesedel hittar vi i England t.ex. taxiförare, lastbilsförare och byggnadsarbetare. Den absolut största enskilda kategorin, 28%, av BNP:s medlemmar var till sist poliser, väktare och militärer. Även om polisen i Sverige förhoppningsvis har bättre mekanismer för att rensa ut aktiva medlemmar i öppet fascistiska sammanslutningar så tror jag att siffrorna ovan går ganska väl att överföra på den svenska fascismen. Med den skillnaden att man i Sverige har en långtgående arbetsdelning mellan fascister så att de mer etablerade medelklasskikten återfinns främst i lite mer respektabla grupper som SD medan väktare, militärer och byggnadsarbetare fördelas ut på de skränigare fascistgrupperingarna. 

Oavsett frågan om klasstillhörighet hos medlemmarna så kvarstår frågan hur SD kan mobilisera så stor del av arbetarklassröster för en politik som utöver invandringskritiken i det mesta är traditionell högerpolitik. Hur kan arbetarklassen, infödd svensk eller invandrare, alls rösta på någon som svarar som denna SD-företrädare gör i Metallarbetaren? Jag tror att svaret är enklare än man tror, men möjligen för nyanserat för att passa i den offentliga debatten. Det finns ingen omedelbar överensstämmelse mellan klasstillhörighet och klassintressen. På samma sätt som arbetareklassen är något utöver alla enskilda arbetare tagna tillsammans så är klassintresset något utöver ett genomsnitt av alla arbetares intresse. Det är en enhet som måste organiseras, den kräver ett politiskt moment.

I en debatt på socialistiskt forum så var det en professor som ställde sig upp och mot påståendet att klasser existerade anförde att kommunalarbetare och metallarbetare inte är överens om vad de vill. Han har en poäng, men inte den han tror. Det är nämligen så att kommunalarbetares och metallarbetares intressen kan sammanfalla eller sönderfalla allt efter hur man organiserar dem. Om den organiseringen inte förmår enhetliggöra deras krav och se till att deras lönevillkor inte ställs emot varandra, då får de också motstridiga intressen. I det läget är det föga materialistiskt att försöka påpeka att de ”egentligen” såsom arbetare har gemensamma intressen, i den faktiska materiella situationen med den faktiskt existerande organiseringen så står deras intressen mot varandra. Och vi organiserar oss I DEN VERKLIGHETEN, att hänvisa till en abstrakt princip därutöver är idealistiskt. 

Av samma anledning röstar en del arbetare på SD, det är inte med nödvändighet så att svenska och utländska arbetares intressen sammanfaller och i dagsläget ser många ingen organisering som mäktar med att sammanföra deras intressen och då slår de vakt om sitt eget. Var och en för sig är man aldrig mäktig nog att ta för sig uppåt, så fienden blir alltid den som är svagare än vad man själv är . Den man faktiskt, i den nuvarande situation, kan bekämpa. Därför kan SDs arbetarklassväljare, svenskt näringsliv och nu senast moderaterna instämmande påstå att vi inte har råd med solidaritet, för just nu ser de också till att det inte är så. Därför kan SD utmåla sig själva som ”regimkritiska” trots att deras förslag tacksamt plockas upp, dammas av och presenteras i de finare salongerna. 

Därför är rasismen i slutändan ett högerprojekt, oavsett om de idag säger sig kämpa för svenska arbetare. De är ett högerprojekt för att arbetarklassens möjlighet att förbättra sina villkor kräver att vi agerar som en klass. När den organiseringen börjar falla samman, vilket den gjort i Sverige sedan slutet av sjuttiotalet, då finns risken att folk börjar sparka nedåt. Då har metallarbetarna inte råd med kommunalarbetarna och tredje generationens svenskar inte råd med första generationens. 

Det är inget alltså inget mystiskt eller svårförklarligt med detta. Det är vänsterns oförmåga att organisera dessa människor som möjliggör högerns framgångar, och det är i slutändan vänstern som förlorar på det. Därför är inte heller antirasism något som är skiljt från annat politiskt arbete, organiserandet av arbetare mot kapitalister är i sig den mest effektiva antirasism som finns. Därför bör vänstern inte vara emot SD för att de skulle vara antihumanister, de bör vara emot dem för att de är arbetarklassens fiender. Istället för att ens beröra deras invandringshat, lyft deras hat mot arbetarklassen och lista deras tio värsta högerförslag. Låt oss inte lockas att rulla i gyttjan. Den som bara är fascist, han är fortfarande fascist. Men den som bara är antifascist, han är inte antifascist.

19 kommentarer

Tema högerextremism

Det brinner i Stockholms södra förorter. På lördag hålls nämligen nordens största nazistiska manifestation i stockholmsförorten Salem. Under hundratalet facklors sken och budskapet “stoppa det svenskfientliga våldet” samlas man för att elda upp sitt hat mot de grupper man anser vara svaga och tärande på det man beskriver som “ett svensk Sverige”. Samma eld som […]

Läs hela artikeln… (15 kommentarer)

Ohly & Rävsaxen

Socialdemokratin och Vänsterpartiet har alltsedan splittringen/uteslutningen 1917 levt i en intim symbios som sällan erkänns eller påpekas. Mest talande måste väl det socialdemokratiska ”kamrat 4%”-slagordet vara som gick ut på att rädda dåvarande SKP/VPK från riksdagsspärren, eller sett från det andra hållet: Vänsterns reella ovilja att riva en socialdemokratisk regering, oavsett vad. Ett förhållande som […]

Läs hela artikeln… (4 kommentarer)

Att resa ska inte kosta hela världen

Under 2009 ska det nuvarande Kyotoprotokollet ersättas av ett nytt internationellt klimatavtal, vid det så kallade Köpenhamnsmötet. Nästa vecka går det sista förmötet inför Köpenhamn av stapeln, ett möte vars betydelse inte går att överskatta. Högst på dagordningen lär vi hitta frågan om hur stora utsläppsminskningar världens länder ska åta sig att göra. Att vara […]

Läs hela artikeln…

Trianguleringpolitikens direkta baksida

Riksdagens opposition har, som vi väl alla noterat vid det här laget, problem. Problem som härrör inte minst från den komplicerade klasspolitiska balansakt som både socialdemokratin och vänsterpartiet tvingas att genomföra inför hela det politiska menageriet. Vad är då just sossarnas issue? Det hela går tillbaka till 50-talet då socialdemokratin i Sverige och resten av […]

Läs hela artikeln… (7 kommentarer)

Intervju: Peter Franke

De senaste åren har det skett en betydande maktkoncentration inom svensk media. Tre koncerner; Stampen, Schibsted och Bonniers kontrollerar tre fjärdedelar av marknaden och nu går det rykten om ytterligare sammanslagningar. Det bara finns tre (!) stycken oberoende sexdagarstidningar kvar: Värmlands Folkblad, Dala-Demokraten och Östran i Småland. Mellan 1989 och 2004 tappade dagspressen 24% i […]

Läs hela artikeln…

Marx Kapitalet på en dag (Stockholm)

Just nu är kapitalismen i kris och de flesta ekonomer verkar överens om att en lågkonjunktur väntar runt hörnet. För att första varför kapitalismen är ett så instabilt system, fyllt med motsättningar mellan olika klasser behöver vi kunskap om hur systemet är uppbyggt, och vilka lagar som präglar det. Men böckerna där denna kunskap finns […]

Läs hela artikeln…

Kämpa för att vinna, inte för att placera sig väl!

Häromdagen demonstrerade LO på mynttorget i Stockholm under parollen ”Försvara den svenska modellen”. Att det sker fackliga manifestationer mot den nyliberala avregleringen värmer gott i höstkylan, men jag är lite bekymrad över parollen man valt. Jag har ingen insikt i hur LO-ledningen resonerar så jag kanske oroar mig i onödan, men det känns som ett […]

Läs hela artikeln… (2 kommentarer)