Svensk utbildningspolitik har på 2000-talet tagit ett steg framåt och två steg tillbaka. Sedan Alliansen tog makten 2006 har det utbildningspolitiska samtalet intensifierats och den ideologiska prägeln blivit allt viktigare. Detta är steget framåt. Samtidigt har samtalet i fråga inte speglat de konflikter inom utbildningspolitiken som är ideologiskt laddade och känsliga, förutom möjligtvis frågan om friskolor och vinstuttag.

I stället har framförallt skiljelinjer i tekniska frågor uppmärksammats, såsom när betyg ska ges, huruvida rasistiska partier ska få uppvakta elever med sin propaganda eller vilka politiker som är överens om vad. Där har vi stegen i motsatt riktning.

Precis som utbildningspolitiken är utspelsorienterad och ytlig, är också debatten det. I höst implementeras en stor del av regeringens många reformer för utbildningsväsendet. Vi får bland annat ett nytt betygssystem, en ny gymnasieskola och en ny lärarutbildning. Hur mycket av 2010 års valrörelse handlade om någon av dessa tre förändringar? Samma år som valåret 2010 trädde även den nya skollagen i kraft. Men de ledande utbildningspolitikerna – talespersoner för Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna – hade inte någon större lust att dryfta dessa reformers status och möjliga konsekvenser annat än i förbifarten, som en del av de respektive politikernas meritlistor.

Man ska förstå det svaga intresset för utbildningspolitisk debatt i valrörelsen 2010 som att politikerna hade en motvilja mot att debattera frågorna. Redan innan valet stod det klart att skolan inte skulle bli en valfråga, trots att förändringarna som planerades var historiskt viktiga och trots att den hamnade högt bland väljarnas prioriteringar. Till exempel är allmän högskolebehörighet ett minne blott. De elever som läser ett yrkesprogram i den nya gymnasieskolan kommer inte att belönas med en sådan behörighet. Därmed görs en differentiering av den utbildning som förr var gemensam – gemensam i den meningen att på varje gymnasieprogram följde en examen som syftade till att ge högskolebehörighet. Nu görs i stället en kraftig åtskillnad mellan teoretiska och praktiska studier, även när det gäller de krav på uppnådda kunskaper som ställs på respektive program.

Den allvarligaste konsekvensen av den nya gymnasieskolan är att den går i totalt motsatt riktning mot de råd och rön som forskningen ger för att elever ska lyckas i skolan. Mot bakgrund av att regeringen kraftigt skurit ned på antalet komvuxplatser i landet kommer den möjlighet till ämnestillval under och efter utbildningen i form av komplettering att vara mycket begränsad. Men även andra faktorer spelar in här. Både Skolverket och PISA har det senaste året pekat på att föräldrars utbildningsnivå blir allt mer betydelsefullt för studiekarriären. Dessutom slog PISA förra året fast att Sverige är dåliga på att kompensera för de skillnader i studieförutsättningar som härstammar från hemmet.

Tydligare klasspolitik än denna får man leta efter. Ändå höjs så få kritiska röster. Varför?

Anledningen är att allmänhetens förståelse för utbildningspolitiken saknar djup. Den rör sig inte bortom symbolpolitikens ytliga samsyn utan begränsar sig till frågor som ordningsbetyg, klädkoder, mobiltelefoner och läxfri skola.

Samsynen är alltså illusorisk. Politikerna är eniga i vissa frågor, men oeniga i de allra flesta. De är inte eniga i frågan om allmän högskolebehörighet eller om skolans nuvarande huvudmannaskap. Inte heller kan de enas kring hur man bör förhålla sig till den kritik som nu riktas mot nittiotalets skolvalsreformer. Men en sak är man enig om och det är att man utåt sett ska visa upp en enad front. Det heter att ”skolan behöver arbetsro” och därför måste målet med all politik vara att man ska enas kring de förslag som är på agendan. Speciellt de viktiga förslagen. Annars är man ”ansvarslös” och onödigt konfliktbenägen.

Denna strävan efter ljum konsensus var det som fick Socialdemokraterna att 2009 tillmötesgå regeringens krav på att skolor ska få drivas i aktiebolagsform. Samma tankar beledsagade den betygsuppgörelse de gjorde med regeringen i november året därpå. Den bestod främst i att Socialdemokraterna accepterade det nya betygsystemet där två betygssteg – B och D – saknar nationella kriterier.

Att förespråka ett betygsystem som är så diffust som Alliansregeringens är att inte dra lärdom av 1994 års betygsreform när de målrelaterade betygen. Då tog politikerna inte tillräcklig hänsyn till lärarna. Då var allt ideologi. Under pompös mångfaldsflagg klubbade man alltså ett system som i likhet med Alliansregeringens saknade nationella riktlinjer i flera väsentliga avseenden. Lärarna ägnade åren efter reformens ikraftträdande åtskilliga arbetstimmar åt att försöka formulera lokala betygskriterier, men resultatet blev katastrofalt. Och inte undra på det! Lärarna erbjöds aldrig någon utbildning i betygssättning enligt det nya systemet. Kriterierna kom hur som helst att variera i så hög utsträckning att flera betygsforskare, däribland Jörgen Tholin, dömde ut reformen som dumdristig och såg den som ett kraftfullt slag mot löftet om likvärdig utbildning.

Denna ”postpolitiska” strävan har alltså inneburit kraftiga försämringar i utbildningen. Ändå är den dominerande. Vilka förlorar på det? De som är satta att följa utbildningssystemets lagar och regler, förstås. Och därmed är vi alla förlorare, i längden.

Nyss var det riksdagsdebatt om skolan. Hur skulle det ha sett ut om Mikael Damberg och Jan Björklund enats kring att nittiotalets skolvalsreformer och decentralisering av utbildningsväsendet i själva verket var en misslyckad politik? Det var deras partier som drev igenom förändringarna.

Om femton-tjugo år kommer vi kunna blicka tillbaka på det i utbildningspolitiskt hänseende historiska årtalet 2011 och tänka att där och då förlorade vi slaget om en skola för alla.

Om femtio år kommer vi knappt att minnas hur det gick till men att det hände. Då kommer vi att vara fullt upptagna med att ta fram utbildningar åt våra barn och barnbarn. Då kommer det allmänna inte längre kunna garantera det vi förlorade 2011, nämligen lika möjligheter till utbildning för alla.

De kulturellt bemedlade familjerna kommer att acceptera utvecklingen, för de vet att göra kloka skolval. De känner terrängen. Däremot kommer andra familjer att falla mellan stolarna.

Ändå finns det hopp. Trots denna dystra bild av skolan så är ett alternativt scenario möjligt – men det beror ytterst på oss och vårt sätt att tala om utbildning.

Som alltid hänger framtiden på oss, vilket är både en skrämmande och befriande tanke.

johan

Liberal diskrimineringslag blev Katri Linnas fall

Det har länge stormat kring Diskrimineringsombudsmannen och idag fick DO Katri Linna sparken. Hon faller till stor del på grund av systemfel inbyggda i den undermåliga liberala lagstiftning som var hennes jobb att utöva tillsyn över. Det öppnar möjligheter för en ny lag som utjämnar kollektiva klyftor istället för att se till individen. I facktidningen […]

Läs hela artikeln… (3 kommentarer)

Den stundande gemenskapen – Del 3

Under öppna workshops-diskussionerna, som togs upp i föregående avsnitt, fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar. Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett […]

Läs hela artikeln…

Den stundande gemenskapen – Del 2

Till de tre tendenser som redovisades i föregående text kan tillfogas en fjärde, partipolitikens kris och partivänsterns försök att återsamla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken i stort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya […]

Läs hela artikeln… (1 kommentar)

Den stundande gemenskapen – Del 1

Så är vi tillbaka där allt började. Porto Marghera och Fiat Mirafiori, en gång i tiden arbetarautonomins starkaste fästen. I petrokemifabrikerna i Porto Marghera, industrizonen utanför Venedig, bildades Potere Operaio på 60-talet och de autonoma arbetarförsamlingarna på 70-talet. Fiats fabrik Mirafiori utanför Turin var i och med den heta hösten 1969 centrum för den italienska […]

Läs hela artikeln…

Tid att vara kritiskt nyfiken

Jag välkomnar, liksom Gabrielsson, en offentlig debatt i frågan om vägval för rörelsens olika grenar. Vad vi försöker utröna här är vad det finns för potential hos ett gammalt minoritetsparti inom arbetarrörelsen. Vad är egentligen den historiska uppgiften? Ja, vi är eniga om mycket, bland annat behovet av en förstärkt utomparlamentarisk maktposition. En stor skillnad […]

Läs hela artikeln…

Del 2: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka

I måndags publicerade vi första delen av denna artikel om samhället syn på kön och psykofarmaka av Feline Flodin. Artikeln väckte stora reaktioner och vi uppskattar de svar vi fått och hoppas på att kunna publicera fler artiklar på området i framtiden. Idag publicerar vi den andra och avslutande delen. Om du inte redan läst […]

Läs hela artikeln… (5 kommentarer)

Del 1: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka

Det har från det etablerade samhället alltid funnits sätt att undertrycka viljor och förväntningar, frihetsönskningar och ren revolt. Det har alltid funnits sätt att förtrycka de grupper som har störst anledning att revoltera; de svaga, de utsatta och de nedvärderade. Alltid. Trots samhällets förespeglingar om en ökande individuell frihet, större möjligheter att skapa sin egen […]

Läs hela artikeln… (6 kommentarer)