Den stundande smutskastningen
Efter två veckors intensiv medianärvaro för Jonas Sjöstedt kan vi konstatera följande: Den nya partiledarens sätt att kommunicera politik kommer i kombination med partiets organisatoriska ambitioner att utvecklas till ett potentiellt hot för borgerligheten. Hur sådana hot bemöts behöver vi inte leta länge för att hitta exempel på.
Med Juholtdrevet inne på sin fjärde månad kan vi närstudera ett borgerligt lustmord på ledaren för oppositionens största parti. För den som vill blicka bakåt finns exempel från det senaste decenniet i Mona Sahlin, Göran Persson och, förstås, Lars Ohly.
Självklart hjälper det den borgerliga ekokammaren på traven när personen i fråga har begått misstag, sagt något klantigt eller gjort något direkt brottsligt. Men poängen är att vänster- och högerpolitiker mäts med olika måttstockar och att det rådande mediaklimatet har gjort kombinationen progressiv och framgångsrik nästintill omöjlig. ”Men Juholt är ju så klantig, han förtjänar det!” Mm, men Bildt är en korrupt oljemagnat, var är hans drev? Och är det någon som letar, jag menar verkligen letar i Reinfeldts garderob? Nej, intresse saknas.
När väl en partiledare förvandlats till ett mobboffer i medias ögon söks med ljus och lykta varje dag för att bekräfta den bilden. Om ledaren väljer att sitta kvar och rida ut stormen så gör han eller hon det som vingklippt, aldrig riktigt förmögen att återta eller vinna ny mark. På det är Lars Ohly ett bra exempel, som satt merparten av sin tid som partiledare med k-ordsdrevet i baggaget. Märkt, och därmed oskadliggjord.
Borgerlighetens strategi för att bemöta Vänsterpartiet såg vi exempel på i onsdagens partiledardebatt. Reinfeldt tog första repliken mot Sjöstedt och konstaterade att Jonas gått med i partiet när det fortfarande fanns ett K med i namnet. Inte nog med det, Sjöstedt sades se upp till CH Hermansson, ett nästan otäckt exempel på skum radikalism.
Björklund fyllde på med sedelpress i källaren-rutinen, och gav förslaget att partiet i nästa valkampanj endast skulle ha en affisch och ett budskap: Allt åt alla.
Dessa två herrar sammanfattar strategin ganska bra, och vi kan se mer av den varan i takt med att opinionsmätningarna svarar mot Sjöstedts lugna saklighet och vardagsnära utstrålning. Men håller det sig där så kan Sjöstedt hantera det, det visade han i onsdags.
Värre är när drevet hittar och exploaterar sprickor i partibygget, fraktionsstrider och personkonflikter. Också här har sossarna visat Vänsterpartisterna hur man inte ska göra. När DN ringer och vill ha en kommentar, tänk igenom vad ett smekt ego är värt i relation till ett parti i fritt fall. Och när Newsmill tycker att just du borde skriva om ett personligt nederlag i ett internt och för dig centralt ärende, fråga dig ifall du vill bli den nyttiga idiot som borgerligheten suktar efter att dra fram i ljuset.
Givetvis ligger också ett stort ansvar på den nyvalda partistyrelsen och kommunikationsenheten. Redan nu bör det arbetas på en motstrategi för den dag då vargarna får blodvittring. För, den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Det gäller både personer och organisationer, och därför är beredskapen så viktig.
Räkna med att det händer, hoppas att ni slipper.
